Tänk om det här är allt vi får.

Världen är på så många sätt och vis väldigt mörk och tragisk. All olycka runt omkring oss, all sorg. Allting man kan känna smärta över. Det tar aldrig slut, det kommer det kanske aldrig att göra.

Men tänk om det här är allt vi får. Vill du verkligen leva efter livets alla regler? Vill du för alltid bo i samma stad, i samma land? Mig spelar det faktiskt ingen som helst roll vad du väljer att göra. Och kanske måste du inte lämna staden där trivs eller landet du, fast du glömmer bort det ibland, faktiskt älskar. Men vad är det som är viktigt för dig? Vad är det som verkligen räknas? Tar du vara på det? Njuter du av det? Lever du ditt liv så som du vill leva det?

Jag lever väldigt mycket för stunden. Jag gör vad som känns rätt där och då. Sällan ångrar jag mig och alltid vet jag att det löser sig. Så försöker jag att inte tänka för mycket på de som har det svårt, solidaritet till en viss mån, men man får inte det låta ta över en. Vi är många som kan hjälpas åt att dela bördan. För i slutändan är kanske det viktigaste att vi lever våra liv precis så som vi vill leva.

Åh, det finns så många klyschiga ord där ute och jag bara överöser er med dem just nu, yolo motherfuckers liksom. Och kanske borde man ägna sig åt vettigare saker tio i två på natten men jag hoppas nog bara att varenda liten människovarelse där ute vågar känna och tänka och göra allt det där just den lilla människovarelsen önskar och drömmer om, vad än det kan tänkas vara. För jag tror att vi alla, som ett människosläkte vandrandes på jorden, skulle må bättre av det – så länge din önskan eller dröm inte innefattar våld osv. för då kan du lika gärna dö (eller ja, kanske inte dö, jag vet inte vad jag anser om dödsstraff, men jag gillar i alla fall inte er som orsakar olyckor och sorg, det gör jag inte!).

God natt.

Skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig.

Idag susade jag på min cykel nerför en lång och brant backe. Vinden fångade mitt hår och solen värmde liksom sommar-varmt på min kropp. Jag ville stanna och ta en bild av det vackra, av sommarkänslan som svept in över staden och lyckan som låg i luften. Men medan jag såg mig omkring efter det där vackra fotot som skulle kunna bli, insåg jag att det vackra inte fanns runt mig, men inuti i mig. Det går inte att fotografera den där känslan i bröstet. Fjärilarna i magen kan inte fångas på bild. Allt det där man känner inombords gör sig knappt rättvist när det återberättas. Trots det, gör jag nu ett tappert försök.

I mina öron hördes tonerna av en snabb låt, allting var magiskt och jag var oändlig och odödlig. Egentligen inte odödlig, men inte rädd för något precis så som när “skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig”-känslan infinner sig.

Vad rörde sig i mina tankar när dessa euforiska känslor tog över min kropp och mitt sinne? Jo, där rörde sig tankar om en uppsats som gått in i sin slutfas och en examen som snart ska få tas. Där rörde sig tankar om att en svensk sommar är en väldigt fin sommar och att en månad av den kan vara tillräckligt för att fylla min kvot av hur mycket svensk sommar man egentligen behöver. Där rörde sig tankar om att jag snart börjar på ett spännande företag och får använda min kreativitet och för första gången i mitt liv göra saker som på riktigt.

Och det här var egentligen ett väldigt långt inlägg för att säga att man är väldigt glad och sådär. Men så blir det ibland, när tankarna svävar iväg och händerna rör sig fritt över tangenterna.

20130506-222519.jpg

Det stavas ångest.

Det regnar och här ligger vi i soffan, jag och min ångest. Jag vet knappt vilken dag det är och trots att att göra-listan är lång så gör jag ingenting. Jag vet inte om jag orkar, jag är för trött för att tänka på det. Min hy mår inte bra och min rygg gör ont. Nu var det över en vecka sedan jag tränade sist och innan det ytterligare en vecka. Jag behöver träna för att må bra och därför har jag ångest för att jag borde och det är inte det att jag inte har tid men om eftermiddagarna är jag så trött och när det regnar liksom spritter inte min kropp av träningslust. Men vad är en dålig karaktär att yttra sig om, jag får skylla mig själv. Ångesten kommer inte försvinna i takt med att jag fortsätter äta choklad och fokusera på allt jag inte gör och borde göra istället för att verkligen göra det. Alla mina vänner tränar och äter bra, överallt överöses jag av träningsinspiration och motivation men fortfarande ligger jag här och känner bara massor av ångest. Det är svårt att känna sig duglig dagar som dessa. Det är svårt att ta sig i kragen. Det är så lätt att bara ge upp. Tills en dag då man kanske får sova sina alla timmar man behöver och kanske inte sitter i skolan från åtta till fem och kanske lyser solen och kanske känner man sig pepp på livet och träningen igen. Men just nu vill jag bara gråta när jag möter min spegelbild och det är så jävla destruktivt och sorgligt och det är inte ofta så men det är så ibland och det kan man väl få säga. Det är lätt att titta på någon och tro att de alltid är starka och säkra i sig själva. Och jag önskar att det var så. Men någonstans påverkas man av allting fast man inte vill och det är svårt att vara nöjd med sig själv när så många andra är så mycket duktigare och vackrare. Det är det, svårt alltså, ibland, även om man inte vill erkänna sånt.

Som alltid är det värsta att det är obefogat. Jag har ingenting att känna såhär över, egentligen. Ändå gör man det. Hälften av er kanske förstår, känner så själva ibland, vad vet jag. Medan andra hälften häpnas och undrar, är det såhär man kan känna? Jag tror som jag sagt innan att det är bra att inte vara rädd för att prata om sånt här.

Och ångesten rinner av en tillslut och ibland hjälper det kanske lite med en promenad i regnet till tonerna av Winnerbäck som strömmar från hörlurarna in i öronen och fyller kroppen med ännu mer ångest och nedstämdhet tills man inte riktigt klarar mer och då når man helt enkelt en punkt där det räcker. Ångesten är aldrig konstant. Den är ett tillfälligt tillstånd, precis som allting i livet. Allt är tillfälligt. Så låt ångesten komma och försvinna och uppskatta lyckan när den infinner sig igen.

Kärlek är kanske det enda svaret.

Bland all lycka är det lite märkliga känslor och tankar som bor i mig just nu. Väldigt ofta dyker frågan vad gör vi här? upp i mitt huvud och jag undrar varför. Varför funderar jag så mycket på det här nu? För att något är på väg mot sitt slut? För att det är dags för nästa fas i livet att ta fart? För att vänskap och kärlek betyder mer än någonsin? För att jag känner mig fri som aldrig förr?

Vad gör vi här? Vad är meningen med allt? Stora frågor, omöjliga frågor – men ändå finns de där. Jag har alltid trott att meningen är att på något sätt vara lycklig, att kunna njuta och dagen man ligger på dödsbädden blicka tillbaka och inte ångra något. Men sen då? Livet är toppen, så jävla bra, men jaha? Vad mer? Det är konstigt. Konstiga tankar och konstiga känslor. Och samtidigt så hör de väl liksom till. Jag är varken den första eller sista att fundera över dessa mysterium.

Ibland tror jag att vi lever som bäst när vi får känna att vi verkligen lever. Kanske genom ett spinningpass, kanske genom att tacka ja till ett jobb i Indien. Kärlek i all ära, men det är nog lite min mening här och nu – att få känna att jag lever. Att uppleva något som tar mig till högre höjder och nya dimensioner, platser jag inte visste fanns. På alla sätt och vis.

So embrace this life with me, will you?

That someone who once made you smile.
He becomes a memory, as someone is taking his place.

And that is life, full of beautiful people who will walk into your life and turn things around. Just let it happen. Enjoy it with all of your heart. Eventually, when it all ends, just pick up the pieces of your broken heart and move on.

Because everything that comes together must fall apart.

And I believe that is something beautiful, because things wouldn’t be so wonderful if they weren’t vulnerable. I don’t want us to say goodbye, but I know we will. But I also know that we should make the best of what we got. So embrace this life with me, will you? Let’s not care about tomorrow, let’s have today and be thankful for that.

When there is no you and me anymore, don’t be sad about it. Because there is always something more to come, always. And no matter what happens from now on, you will always be that one who once made me smile.

Nothing will ever change the way I feel about you in this very moment,
and for now,
that is all that matters.

När tårar byts ut mot ord och det tillslut går över.

Allt det som fyller mig med kärlek. All den lycka som bor i min kropp.
Jag har så mycket att vara glad över, så mycket att känna tacksamhet för.

Det finns stunder då det inte spelar någon roll. Stunder då tårar är den enda medicinen. För smärtan växer och det gör så ont. Inte i hjärtat, men i hela kroppen. Det är som om blodådrorna drar ihop sig, som att skelettet sakta smulas sönder. Och hjärnan förstår ingenting. Tankarna lever plötsligt sitt egna liv i en värld där solen aldrig når in, där varenda molekyl förlorat hoppet.

Människor får cancer, misshandlas, svälter. Människor dör. Förminskandet av mitt lidande gör att det växer sig ännu större inuti mig. Medan världens allt elände, för ett ögonblick, samlas vid mitt fönster och fyller rum och själ med mörker och skuld.

Någonstans i och med att det ljusnar inom mig, för det gör det när tårarna får släppas fria och tankarna sättas i skrift, tar ilskan över. Jag vill skaka om alla som likt det jag gör så sällan, känner sig uppgivna och miserabla. Är det ni känner legitimt? På riktigt? Eller har ni ingen jävla stake i er att rycka upp er själva och sluta vara så förbannat bittra?

Jag tar mig i kragen, vågar möta min spegelbild, ler och tänker, det är nog fan inte alla som skulle vara såhär söta utan framtänder.

Jag är en vinnare.

Lyckligast vinner och idag är jag en vinnare. Både i form av materiella ting och ickemateriella ting känner jag mig välsignad. En kombo som är oslagbar. Men det kanske är som man brukar säga, att man får vad man ger? Karma, allting kommer tillbaka till en. Ibland vill jag tro det. Ibland vill jag tro att det är därför jag har så fina vänner och nu en iPhone 5 i min ägo. För att jag på något sätt är värd det helt enkelt.

Har checkat in i ‘heaven’ (som ni ser nedan) och där planerar jag att stanna ett tag. Skulle jag ramla ner gör det inte heller så mycket. Jag menar, jag är glad för vart jag är här och nu just idag och då spelar morgondagen ingen roll.

20130321-172728.jpg

Den här dagen.

Precis som alla andra veckor blev det fredag även denna vecka. Ibland tror man aldrig att en dag ska komma och ibland aldrig att en dag ska ta slut. Och det är konstigt, för dagarna kommer alltid och driver alltid förbi i samma takt. Vissa dagar betyder mer än andra dagar, när egentligen alla dagar borde vara lika mycket värda som en fin fredag. För det kommer en tid då vi inte längre vandrar på jorden i samma skepnad. Och när du ligger på dödsbädden, vad är det då du vill tänka tillbaka på och minnas? Hur hårt du pluggade och hur hög lön du fick? Nätterna du vek dig av skratt tillsammans med vännerna och någon som kysste dig i din säng om söndagsmorgnarna?

Kärlek och skratt har varken tid eller rum eller ålder.
Det är ovärderligt och kan inte köpas ens av den rikaste av människorna.

Våga ta en chans. Våga leva. Pressa inte dig själv för hårt, du har absolut ingenting att förlora. Ingenting. En dag är du död och fram tills dess får det bära eller brista, vad som räknas är… Ja, vad är det egentligen? Fundera på det.

I wanna make this day, the longest day
with a warmth that, delivers happiness
I want to think the heart is bigger than the head
I wanna follow you, but not be led

Ps. Låten är jättefin, lyssna på den.

Livet just nu.

Det skär lite i mig att jag, som är fylld med så många ord, just nu inte prioriterar att skriva ned dessa i bloggen. Vad gör jag i stället kanske man undrar? Jag läser och skriver och letar och skriver och läser tills ögonen går i kors och huvudet börjar strejka, ja, eller pluggar som det kallas i vardagligt tal och ännu mer specifikt, skriver c-uppsats. Jag skypar och pratar i telefon tills kvällen blir till natt och gör jag inte det så läser jag en bok eller spelar candy crush tills klockan blivit alldeles för mycket. Jag tränar lite, kämpar med att komma tillbaka till mina fyrtiofem armhävningar i rad och har upplevt spinning-lyckan för första gången på mycket, mycket länge. Och emellan allt det här söker jag jobb och praktikplatser, hänger med mina vänner, lagar enklaste möjligaste maten eller ligger och stirrar upp i taket av trötthet och funderar på hur livet ser ut nästa vecka och veckan efter det och om två månader.

Det är livet just nu mina vänner. Jag vet inte om det kan bli mycket bättre än såhär.

Minnena från då cirkulerar som små söta fåglar i mitt huvud. Framtiden är som ett stort, rosa och fluffigt, underbart moln runt omkring mig. Nutiden, precis just idag, den är helt fucking fabulous.

20130312-210650.jpg

Kram från Jennifer a.k.a. Grodan. 

Vad har du att förlora?

Jag tror ibland att vi tar livet lite för seriöst, att vi tror allting är ett blodigt allvar och vi glömmer bort att leva lite grann, lite mer. Stannar du någonsin upp och bara njuter av stunden och uppskattar vad du har? Ligger du kvar i sängen en söndagsmorgon om du känner för det? Kastar du dig in i ett äventyr som kan bära eller brista? Vågar du ta chanserna som kan leda till det du alltid drömt om?

Jag rycker på axlarna åt mycket, situationer där andra stressar upp sig. Jag tycker inte toppbetyg är särskilt viktigt och jag har egentligen aldrig varit en tävlingsmänniska. Jag måste inte vara bäst. Vilket är lite konstigt, för jag gillar att prestera och jag älskar utmaningar. Men det ena utesluter kanske inte nödvändigtvis det andra. Jag ser mig själv som ambitiös och engagerad, men jag är samtidigt väldigt lugn och nästan bekväm som person. Ingenting av det här kanske låter logiskt för er och det var bara ett sidospår.

Hur som helst.

Det må vara enkelt för någon som inte mött särskilt tuffa motgångar, i jämförelse med vad andra gått igenom, att predika om detta. Men någonstans måste vi inse, vad är det vi har att förlora? Vad är det allting handlar om? Ta vad du har och gör det bästa av det. Sorg och smärta i all ära, det dyker upp ibland, men jag tror jorden hade högre tankar om oss den dagen den skapades. Hade verkligen soluppgångar som solnedgångar, havets vågor och skogarnas träd – varit så vackra annars? 

“Remembering that you are going to die
is the best way I know to avoid the trap of thinking
you have something to lose,” – Steve Jobs