Konsten att känna sig värdelös.

snökula fuck

Det är liksom inte tårarna som är det jobbiga, de är jag van vid; jag är trots allt en väldigt känslosam människa. Utan det är de där känslorna som bor inuti och inte syns utan på. Hur man känner sig en onsdagskväll en torsdagskväll och en fredagsmorgon. Å-n-g-e-s-t-e-n. Söker jobb som alla andra söker. Har bästa vännerna så himla långt bort, tänker att de glömmer nog mig snart. Och mamma och pappa finns inte ett stenkast bort, så som de faktiskt borde. Känner att jag kan ju faktiskt ingenting egentligen, inte om man jämför med han som gjort det där och hon som kan det där och alla dom som fått de där jobben, blivit befordrade, startat egna företag. Alla andras sociala underbara liv. Hon som har två tusen följare på Instagram och hundratusentals bloggläsare. Vad är väl jag i jämförelse? Som om det spelade någon jävla roll. Bloggstatistiken slår nya rekord gång på gång, men det gör också tvivlen. Jag väger mindre än jag gjort på fem år (vem har ens koll på sånt), men det känns tyngre än det gjort på fem år. Jag är fysiskt starkare än någonsin men psykiskt så himla skör. Kontrasternas kontraster. Undrar om det beror på mörkret, kylan, understimulans eller bara allmän tjugotvåårs-depression? Mamma skulle nog säga att en har för höga krav på sig själv, så är det kanske. Pappa skulle säga att det hjälper med en promenad, och det gör det nog litegrann.

Orkar inte jämt säga hur jag mår, tankar snurrar runt där inne men hur mycket jag än försöker kan jag inte ta tag i dem, dra ut dem och låta de formas till ord genom mina läppar. Det skulle säkert vara vettigt att prata med någon, gå i någon sorts terapi ni vet. Alla gör ju sånt nu för tiden. Och jag skulle nog öppna upp mig, det är ju inget direkt problem jag någonsin haft. Men det går nog över snart, och det känns ju såhär mer sällan än vad det känns bra. Vet att jag överlever, att det är temporärt.

Och om man kollar på mig så ser jag ju faktiskt ut som vilken fantastiskt ung kvinna som helst? Tänk alla människor vi möter som mår som ruttna svampar inombords och så är det helt osynligt på ytan?

IMG_1787.JPG

Pussar och kramar till er mina fina, fina läsare. Lova mig att ni tar hand om er själva och varandra. Försök ha en fin jul. Tänk på det gångna året, blev det som ni tänkt er? Vilka stunder är ni tacksamma för? Vad vill ni förändra till 2015? Och vilka mirakel hoppas ni ska inträffa? Mår ni också som ruttna svampar ibland så hoppas jag att ni mår bättre snart. Vi tar oss igenom det här. Om ni behöver lite ‘pepp’ kan ni läsa Hanapees kommentarsfält här – mycket kärlek och betryggande ord.

Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut.

Höstens första dag. Ett paraply som skyddade mig från regnet, våta gator som blötte ner mina sommarskor, Winnerbäck i öronen. Alla skyndade vi fram på trottoarerna medan vinden slet tag i våra paraplyer och vi mindes värmen som försvann över en natt. Det var en fin augustimånad och september lika så. Så mycket att känna lycka över, så mycket att vara tacksam inför.

Men det är inte alltid så det känns.

Ibland hamnar man sittandes på ett trägolv i en lägenhet på femte våningen, stirrandes på ingenting. Med inga känslor i kroppen förutom möjligtvis uppgivenhet, tomhet och något som liknar väldigt mycket de gråa och tunga regnmolnen. Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut. Från någonstans kommer stressen och ångesten, och så byter de liksom av varandra där den ena känslan avtar. Stress. Ångest. Stress. Ångest. Så går det runt.

Varför mår jag såhär? Hur länge kommer jag göra det? Vad ska jag göra åt det?

Jag är inte ensam.
Och det går över.

För vi alla går igenom sånt, vi alla kan må så.

Klockan är elva, det är torsdag och man har just druckit en mojito på en bar någonstans i en stad man bott i fyra månader nu. Och man står på en busshållplats och tårarna rinner och man orkar inte bry sig. Man sitter på bussen, orkar inte ens försöka gömma sig bakom hoodien. Utan man bara gråter och skiter i att det är in the public och kanske egentligen sjukt märkligt. Det gör så ont. Och man orkar inte vara glad när allting känns så fel. Trots att man senast idag hörde från en gammal vän som gått igenom ett helt helvete det senaste året. Och en annan kär vän har anledning nog att må kasst. Det gör att man känner sig så himla patetisk. För att det man gråter över är värdsliga saker i jämförelse. Men när man känner sig trasig, när man gång på gång sviker sig själv. Då är det så det känns. Hur fucking awesome man än är.

20140606-000302-182308.jpg

Men ni, ni måste veta att det inte är synd om mig. Och jag uppskattar era alltid värmande ord, men det här är inte ett rop efter dem. Det här är bara exakt vad det är, ett förvirrat och ont hjärta som är tjugotvå år gammalt och som vet att det kommer att kännas bra igen. Det känns bara vettigt att vara öppen med att livet inte är smärtfritt, och att man ibland tror att man ska gå sönder.

Det hade kunnat vara ett inlägg om sushi och att mojitos på torsdagar är en bra idé. Det hade kunnat vara jag har haft en fin dag, god natt, vi hörs i morgon. Men nu blev det istället exakt hur det kändes när jag sa hejdå och satte mig på bussen hem.

Sorry for being a bitch.

Fyfan vad patetiskt det känns att bryta ihop i tårar helt utan anledning. Men det är så himla, himla uppenbart att humöret fuckar ur totalt när man är PMSig. Och har ni försökt förklara det för en man någon gång? Jag menar, det finns ju ingen direkt logik i det, att man bara på grund av mens plötsligt blir helt personförändrad och inte kan kontrollera sitt humör för fem öre? Det var likadant med humöret som tonåring. Min bror tyckte liksom att varenda mänsklig människa borde kontrollera sitt humör någorlunda, och det kan väl jag också tycka, men det fungerar ju inte riktigt så…

pms citat

Det är så intressant att lära sig känna igen mönstren. Hur man en vecka innan är ashungrig och har livskrisar. Och sedan under alltihop bara är man så asmegakänslig att man går sönder när någon rör vid en, tittar på en, eller säger något. Eller blir jättejättearg. Hur man liksom plötsligt verkligen känner för att döda eller kasta tallrikar…

citat om pmspms citat

Vad är er värsta PMS-sak?
Och er bästa lösning? Typ choklad, i sängen, ensam tills man är kontrollerbar igen.

Jag hittade precis vad jag behövde:
THE PMS PLAYLIST!!!

/The Mad Elephant

Sådant som svider.

Kanske är jag easily offended? Jag vet inte. Grubblar och analyserar gör jag nog lite för mycket i alla fall. Idag har jag funderat över: vikt, bekräftelse och att ta illa upp.

Vikt kan vi prata om en annan dag (även om vi inte borde prata om det alls). Bekräftelse är komplicerat. Alla behöver det, vi vill ha det och de flesta söker det. Se mig, hör mig, säg att jag duger! Ju mer man börjar analysera sig själv, desto snurrigare blir man? Mår man dåligt är det kanske en sak. Men om man mår bra – måste man ifrågasätta allt då? Kanske särskilt inte när man är inne i sitt mer ”känsliga mood”, som jag just idag.

Ikväll kände jag såhär.
Aj. Ikväll smsade någon att det var första gången hen märkte vår åldersskillnad. Fan vad ont det gjorde att höra, att jag framstod som UNG. Easily offended yes. Jag vet inte varför, men jag gillar det inte. Kanske för att så många liksom ser ner på yngre. ”Tjugotvååringar är alla såhär.” ”Du är yngre än min lillasyster.” ”92:a, haha…” ”Njut av din unga ålder!” Men fuck off.

Kanske är jag bara 22 år. Kanske gjorde jag allting i helt fel ordning. Kanske fick jag aldrig vara ung? Fan vad trött jag är på mina egna tankar just nu. Trött på att det är så svårt att släppa vad ANDRA tycker. Trött på att inte ha lika mycket skinn på näsan som vissa tror. Jag brukar tänka att det kommer vara så mycket lättare om några år. När allting mognat inombords. När man på riktigt vet vem man är. När man inte flyger omkring som en jävla heliumballong och helt okontrollerat studsar runt från plats till plats.

20140414-230126.jpg
Ett yngre jag. Och det går över det går över det går över. Jag är bra, så bra. Fantastiskt bra. Vad man alltid önskar som ett äldre jag att man hade kunnat viska till sig själv. Ung som gammal, tjugotvå eller fyrtionio, min bästa tid är alltid nu. Just nu lever jag för mig själv, allt annat är sekundärt. Tydligen är den bästa bekräftelsen den man ger sig själv. Jag gör det bäst i skrift (på en plats där tusentals andra kan läsa det – oh the irony!)

/Jennifer lägger sig tillrätta i sin sanerade säng, gillar att skrivandet är som terapi, inser att det här inlägget är lika rörigt precis som tankarna, och fnissar samtidigt över hur många ”äldre” som läser det här och kanske känner igen sig från de där jättejätteunga och osäkra åren?

Livet.

Visst är det konstigt det här, livet menar jag. Ibland undrar jag om jag lever ett mer dramatiskt liv än andra? Men sen påminns man om sin unga ålder och äldre väninnor berättar historier snarlika ens egna pågående stories. Mitt uppe i det.

Tittar på bilder där jag skrattar och ser hur lyckan från hjärtat lyser igenom hela mig. Tänker att jag vill må exakt så. Tänker att jag kommer må så igen, inte just nu och kanske inte snart men sen. För det fungerar ju så. Livet. Det kommer inte alltid vara underbart. Acceptera det.

Ikväll är jag ensam. Och det känns lite jobbigt. Ganska jättejobbigt faktiskt. Men jag fokuserar på att det kommer att bli bättre. Och tror att ensamheten gör mig gott.

Jag är tjugotvå år och det får kännas såhär. Och det känns så skönt att låta det få vara så. Låta det smärta. Låta tårarna rinna. Det är okej, det är normalt, och det går över.