Sådant som svider.

Kanske är jag easily offended? Jag vet inte. Grubblar och analyserar gör jag nog lite för mycket i alla fall. Idag har jag funderat över: vikt, bekräftelse och att ta illa upp.

Vikt kan vi prata om en annan dag (även om vi inte borde prata om det alls). Bekräftelse är komplicerat. Alla behöver det, vi vill ha det och de flesta söker det. Se mig, hör mig, säg att jag duger! Ju mer man börjar analysera sig själv, desto snurrigare blir man? Mår man dåligt är det kanske en sak. Men om man mår bra – måste man ifrågasätta allt då? Kanske särskilt inte när man är inne i sitt mer “känsliga mood”, som jag just idag.

Ikväll kände jag såhär.
Aj. Ikväll smsade någon att det var första gången hen märkte vår åldersskillnad. Fan vad ont det gjorde att höra, att jag framstod som UNG. Easily offended yes. Jag vet inte varför, men jag gillar det inte. Kanske för att så många liksom ser ner på yngre. “Tjugotvååringar är alla såhär.” “Du är yngre än min lillasyster.” “92:a, haha…” “Njut av din unga ålder!” Men fuck off.

Kanske är jag bara 22 år. Kanske gjorde jag allting i helt fel ordning. Kanske fick jag aldrig vara ung? Fan vad trött jag är på mina egna tankar just nu. Trött på att det är så svårt att släppa vad ANDRA tycker. Trött på att inte ha lika mycket skinn på näsan som vissa tror. Jag brukar tänka att det kommer vara så mycket lättare om några år. När allting mognat inombords. När man på riktigt vet vem man är. När man inte flyger omkring som en jävla heliumballong och helt okontrollerat studsar runt från plats till plats.

20140414-230126.jpg
Ett yngre jag. Och det går över det går över det går över. Jag är bra, så bra. Fantastiskt bra. Vad man alltid önskar som ett äldre jag att man hade kunnat viska till sig själv. Ung som gammal, tjugotvå eller fyrtionio, min bästa tid är alltid nu. Just nu lever jag för mig själv, allt annat är sekundärt. Tydligen är den bästa bekräftelsen den man ger sig själv. Jag gör det bäst i skrift (på en plats där tusentals andra kan läsa det – oh the irony!)

/Jennifer lägger sig tillrätta i sin sanerade säng, gillar att skrivandet är som terapi, inser att det här inlägget är lika rörigt precis som tankarna, och fnissar samtidigt över hur många “äldre” som läser det här och kanske känner igen sig från de där jättejätteunga och osäkra åren?

Livet.

Visst är det konstigt det här, livet menar jag. Ibland undrar jag om jag lever ett mer dramatiskt liv än andra? Men sen påminns man om sin unga ålder och äldre väninnor berättar historier snarlika ens egna pågående stories. Mitt uppe i det.

Tittar på bilder där jag skrattar och ser hur lyckan från hjärtat lyser igenom hela mig. Tänker att jag vill må exakt så. Tänker att jag kommer må så igen, inte just nu och kanske inte snart men sen. För det fungerar ju så. Livet. Det kommer inte alltid vara underbart. Acceptera det.

Ikväll är jag ensam. Och det känns lite jobbigt. Ganska jättejobbigt faktiskt. Men jag fokuserar på att det kommer att bli bättre. Och tror att ensamheten gör mig gott.

Jag är tjugotvå år och det får kännas såhär. Och det känns så skönt att låta det få vara så. Låta det smärta. Låta tårarna rinna. Det är okej, det är normalt, och det går över.

Fast vissa dagar man bara, nä.

Man vaknar, tittar på den här bilden och känner att, aaahh prisa gudarna vad jag har det bra – det här blir en bra dag!

There is always something to be thankful for

Sen går det en liten stund och när du ser bilden igen vill du genast skriva ut den bara för att kunna riva sönder den i småbitar och hoppa på den.

Sömnen hörni, sömnen gör allt för mitt humör och påverkar hela min dag. Igår kväll när jag skulle sova började de små öronen att värka. Ajaj. Och så blev den sömnen försenad och alldeles för kort! Här pratar vi om The Secret och så händer sjukaste grejen. Min kollega berättar om hur han fick sin tinnitus genom en förfärlig öroninflammation. Blondinbella ligger sjuk i samma stund sjuk i öroninflammation och vad händer? Jag känner hur en smärta i mina öron kommer smygande. No way José att det är en inbillad smärta! Är väl dock tvivelaktig till det faktum att jag skulle ha “attraherat” en öroninflammation som nog The secret skulle påstå? Det förblir underligt ‘sammanträffande’…

Själv hoppas jag bara att jag INTE igen ska drabbas av ytterligare en sjukdom jag nästan aldrig upplevt, här på plats i Indien. Det känns liksom som att det räcker nu. Vi följer med spänning dramat i Kochi, i Indien – hör oss igen i morgonbitti när vi kommer med en lördagsuppdatering!

“Det är i alla fall en fin plats att gråta på.”

Indien är inget land man åker till och tycker att allting är toppen. Inte när man kommer från ett västerländskt land som ligger i framkant, ett land som i tävlingen om vem som har det bäst faktiskt slåss om platserna på prispallen. Då är Indien ganska jobbigt kan jag tala om, det liksom går en på nerverna så fort det får chansen.

Och vi kan säga som såhär, att ha mens i Indien gör allting så jävla jobbigt. Inte på grund av själva mensen, utan snarare på grund av den sinnesstämning som följer med.

20130924-224407.jpg
Så, här satt jag och grät hejdlöst idag. Och stannade upp mitt i gråten bara för att konstatera, det här är i alla fall en fin plats att gråta på. Det kändes nästan dumt att gråta när det var så vackert. Men sen flaxade de gigantiska kråkorna förbi och jag påmindes än en gång om vart jag befann mig. I det landet som är så smutsigt att allt vitt har en gråaktig nyans.

Om vi ska vara nöjda och tacksamma över något då? Ja då kan vi glädjas åt att jag var vacker idag, vackrare än vanligt tydligen. Men inte fasen hjälper det när man vill skrika av frustration.

Strax bakom magin lurar någonting annat.

Jag älskar att glorifiera saker, jag gör det i mitt huvud hela dagarna. Eller jag snarare förstärker. Och när jag drömmer, då är det mest guld och gröna skogar. Men i och med att när jag känner något, känner det väldigt starkt – så gäller det även på den motsatta sidan, den mörka sidan. Och det vet ni säkert redan, det är ju inte första gången jag skriver om det.

Det kommer tillfällen då det är lite mer mörker än ljus och det kommer ibland över natt och ibland ytterst temporärt. En morgon i Kanada för ett och ett halvt år sen satt jag i trappuppgången och grät och grät. Över en natt rasade mitt liv litegrann framför ögonen på mig. Det var inget jag ville prata om med någon, det var inget att skriva om i bloggen. Och det jag menar är att det händer, då och då. Vi gråter, vi ser bara mörker. Men det går över.

Det senaste dygnet har varit svart. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte att någon frågar – FÖR JAG MÅR BRA – men jag mår också inte alls bra. Men det går över. Så bloggen och er emellan, ibland vet man inte vart man ska ta vägen och det gör så ont så ont. Men det går över.

Det går alltid över.
Ibland redan efter en timma att man skrivit en sådan här text. Vilket gör det hela egentligen meningslöst att publicera, men jag gör det ändå.

20130829-223559.jpg

Hur var er dag?

Det indiska äventyret (ohyran) tar aldrig slut.

Inte nog med allt jag upplever om dagarna, så fortsätter vår lägenhet att bjuda på överraskningar. Idag kom jag hem och råkade, RÅKADE såklart se något krypa på väggarna. Och en till, en till, en till. Det kryllade av dem. Små små kryp. Gjorde vad jag alltid gör när paniken infinner sig här i Indien, skypade mamma. Hade en diskussion om det kunde vara vägglöss men det kändes ganska uteslutet. Åt middag, duschade, torkade tårarna och började utforska saken. Efter lite snabbt googlande och jämförande mot den uppförstorade bilden jag tagit av våra små gäster – kunde jag konstatera att, yes vi har med boklöss att göra. BOKLÖSS, visste ni ens att det fanns något sådant?

Tänkte först att det var lite mitt egna fel då jag flyttat in cirka sju böcker som funnits i lägenheten en oklar, men förmodligen lång tid, till mitt rum. Där verkade de ha sitt näste nämligen. Men inspekterade resten av lägenheten och jajjemän, de fanns lite överallt. Andra småkryp också. Ta mig härifrån, var allt jag kunde känna. Satte mig på en köksstol, min roomie hade gått och lagt sig och vännerna på whatsapp slutat svara. Sova på köksbordet inatt?

Men nu ligger jag i alla fall här i min säng som jag dragit ut från väggen. De verkar faktiskt hålla sig till väggarna och böckerna. Och när jag ligger här kan jag inte låta bli att tänka på de där heltäckningsmattorna i Kanada och Nya Zeeland som jag hatade så, de var nog inte så dumma trots allt…

20130817-002554.jpg

Allt den här flickan tvingas uppleva, vem är det som tycker att hon ska utmanas till bristningsgränsen? Vem är det som tycker att hon behöver så jävla mycket skinn på näsan?

Indien är mestadels magiskt, men fan vad jag får slåss vissa stunder. Jag gissar att det är värt det. Glad är jag att jag har vänner här i alla fall, eh ja alltså inte bara i form av oinbjudna gäster.

Puss och kram från en något uppgiven prinsessa i Indien, som hoppas på att det kommer ske underverk så småningom och helst i morgon.

Sämre dagar.

Er alldeles egna indier, jag alltså, vill hälsa er att hon lever och mår, ja bra vore väl att ta i, men hyfsat i alla fall. ‘Sämre dagar’ känns som en väldigt passande rubrik på ett blogginlägg just nu. Dock för att bevara mig och alla närvarande ifrån ännu fler sämre dagar ska jag nu lyssna till min klokare del av hjärnan och stänga mina blå för natten.

Tills dess kan ni förbereda er på nästa berättelse som kommer innehålla magknip, tårar på jobbet, samt mögel på ställen där du minst anar det.

I morgon blir en bra dag (det vill säga bättre än dagens tillstånd som var enligt bilden).

20130716-232909.jpg

Det stavas ångest.

Det regnar och här ligger vi i soffan, jag och min ångest. Jag vet knappt vilken dag det är och trots att att göra-listan är lång så gör jag ingenting. Jag vet inte om jag orkar, jag är för trött för att tänka på det. Min hy mår inte bra och min rygg gör ont. Nu var det över en vecka sedan jag tränade sist och innan det ytterligare en vecka. Jag behöver träna för att må bra och därför har jag ångest för att jag borde och det är inte det att jag inte har tid men om eftermiddagarna är jag så trött och när det regnar liksom spritter inte min kropp av träningslust. Men vad är en dålig karaktär att yttra sig om, jag får skylla mig själv. Ångesten kommer inte försvinna i takt med att jag fortsätter äta choklad och fokusera på allt jag inte gör och borde göra istället för att verkligen göra det. Alla mina vänner tränar och äter bra, överallt överöses jag av träningsinspiration och motivation men fortfarande ligger jag här och känner bara massor av ångest. Det är svårt att känna sig duglig dagar som dessa. Det är svårt att ta sig i kragen. Det är så lätt att bara ge upp. Tills en dag då man kanske får sova sina alla timmar man behöver och kanske inte sitter i skolan från åtta till fem och kanske lyser solen och kanske känner man sig pepp på livet och träningen igen. Men just nu vill jag bara gråta när jag möter min spegelbild och det är så jävla destruktivt och sorgligt och det är inte ofta så men det är så ibland och det kan man väl få säga. Det är lätt att titta på någon och tro att de alltid är starka och säkra i sig själva. Och jag önskar att det var så. Men någonstans påverkas man av allting fast man inte vill och det är svårt att vara nöjd med sig själv när så många andra är så mycket duktigare och vackrare. Det är det, svårt alltså, ibland, även om man inte vill erkänna sånt.

Som alltid är det värsta att det är obefogat. Jag har ingenting att känna såhär över, egentligen. Ändå gör man det. Hälften av er kanske förstår, känner så själva ibland, vad vet jag. Medan andra hälften häpnas och undrar, är det såhär man kan känna? Jag tror som jag sagt innan att det är bra att inte vara rädd för att prata om sånt här.

Och ångesten rinner av en tillslut och ibland hjälper det kanske lite med en promenad i regnet till tonerna av Winnerbäck som strömmar från hörlurarna in i öronen och fyller kroppen med ännu mer ångest och nedstämdhet tills man inte riktigt klarar mer och då når man helt enkelt en punkt där det räcker. Ångesten är aldrig konstant. Den är ett tillfälligt tillstånd, precis som allting i livet. Allt är tillfälligt. Så låt ångesten komma och försvinna och uppskatta lyckan när den infinner sig igen.

När tårar byts ut mot ord och det tillslut går över.

Allt det som fyller mig med kärlek. All den lycka som bor i min kropp.
Jag har så mycket att vara glad över, så mycket att känna tacksamhet för.

Det finns stunder då det inte spelar någon roll. Stunder då tårar är den enda medicinen. För smärtan växer och det gör så ont. Inte i hjärtat, men i hela kroppen. Det är som om blodådrorna drar ihop sig, som att skelettet sakta smulas sönder. Och hjärnan förstår ingenting. Tankarna lever plötsligt sitt egna liv i en värld där solen aldrig når in, där varenda molekyl förlorat hoppet.

Människor får cancer, misshandlas, svälter. Människor dör. Förminskandet av mitt lidande gör att det växer sig ännu större inuti mig. Medan världens allt elände, för ett ögonblick, samlas vid mitt fönster och fyller rum och själ med mörker och skuld.

Någonstans i och med att det ljusnar inom mig, för det gör det när tårarna får släppas fria och tankarna sättas i skrift, tar ilskan över. Jag vill skaka om alla som likt det jag gör så sällan, känner sig uppgivna och miserabla. Är det ni känner legitimt? På riktigt? Eller har ni ingen jävla stake i er att rycka upp er själva och sluta vara så förbannat bittra?

Jag tar mig i kragen, vågar möta min spegelbild, ler och tänker, det är nog fan inte alla som skulle vara såhär söta utan framtänder.

Obefogad ångest och tårar som bara kommer.

Ångest. Eller vad man vill kalla det, depression? Mental breakdown? Det spelar ingen större roll. Ni kanske vet vad jag pratar om? Det yttrar sig väldigt individuellt för oss alla. Jag har vänner som kan gråta utan anledning (hej hormoner?) och vänner som aldrig känner så kallad ‘ångest’. Och jag? Jag har ofta extremt höga toppar och mer sällan, djupa dalar.

I helgen maxade jag min endorfinnivå och när jag kom hem var det som att kroppen inte orkade ta mer glädje. Jag skulle göra middag men i stället la jag mig i sängen och grät. Ångesten tog upp all plats i mitt bröst och inte förrän senare fick jag i mig maten. När jag blir sådan blir jag helt apatisk. Jag kan inte prata med någon, kan inte se en film, inte läsa en bok, inte göra något, inte sova. Spelade candy crush för att försöka sysselsätta tankarna och grät om vartannat. När klockan var tillräckligt mycket gick jag och la mig, i hopp om att vakna med en bättre känsla.

Det gjorde jag inte. Jag ville inte stiga upp när klockan ringde, för att ångesten fanns kvar. Men upp gick jag, läste Olof Röhlanders pepptalk som piggade upp lite, men inte helt. Det som blev vändningen var ett jobb-mail, jag fick switcha till totalt fokus och plötsligt kände jag hur adrenalinet rusade ut i blodet och blandades med nervositet. Plötsligt kände jag mig vid liv igen. Och jag kunde traska iväg mot en ny dag, med glada toner i lurarna och fina tankar i huvudet.

Det sjuka och jobbiga är att det BARA KOMMER. Som en hangover av endorfinruset, att ha umgåtts intensivt med människor under en helg eller rest och sett en ny plats. Jag vet inte. Det går inte att sätta ord på känslorna för plötsligt känner jag INGENTING. Helt tom blir jag och det är omöjligt att lokalisera den här ångest-attacken – även om jag försöker tills jag blir tokig. Kan det vara därför? Jag åt rätt dåligt i helgen, är det orsaken? Osv osv. 

Det tjänar dock inte mycket till, jag kom inte fram till något idag och ibland får det vara så – ångesten bara är där och dyker upp ibland. Och det är okej. För mig känns det bra att prata om det! Hur tänker ni, vågar och vill ni prata om er ångest/deppiga stunder? 

När det väl inträffar så tänker jag “det är bara ångest, det är tillfälligt och det går över snart”. Även om livet där och då känns helt hopplöst så vet jag, att snart känns det bra igen. Därför låter jag det bara komma, jag gråter och gråter och struntar i att göra någonting åt det.