Det är sådär cirka minst femton grader utomhus nästan jämt nu. Det är med andra ord sommar för en, i blodet, norrlänning. Alla träd har liksom inte helt slagit ut ännu, men det blir grönare och grönare varje timma och överallt luktar det av växter jag inte vet namnen på. Det är något härligt över det hela, såklart. Man förstår att vi lever för sommaren. Det som varit stilla under vinterhalvåret kommer plötsligt till liv och vi skulle uppleva vinter efter vinter efter vinter bara för att få känna hur det känns när allting byts ut till sommar.
Etikettarkiv: fint så fint
Vårsolen.
Har depressionen gått över, frågar hon över telefon. Mamma det var ångest som varade i typ en timma, svarar jag. Det du skrev igår, jag känner igen mig så mycket, säger en väninna. En annan skickar ett långt sms. Allihopa är jättefina, medan en själv rycker på axlarna lite som att, vadå, det är glömt nu. Idag har jag glömt hur jag mådde för någon kväll sedan och vad spelar en ångestattack för roll när man mestadels är så himla glad och mår så bra. Och det är då jag mår som bäst, när jag får rycka på axlarna åt livet. Och utmana mig själv och känna att jag strävar efter något. Samt variation, jag tröttnar så snabbt ni vet. Jag shufflar låt när bara halva hunnit spelas. Jag känner mig rastlös i denna stad som alltid bara varit någon sorts mellanlandning. Jag ville lämna Gällivare så snart jag upptäckte att det fanns något annat. Jag behöver hela tiden något nytt. Sånt mår jag bra av. Och av solen och vattnet. Vättern känns som havet ibland och just då känns det bra och jag längtar redan till stränderna. Snart, snart. Snart iväg på äventyr. Lämna tryggheten och kasta mig ut. Känna att man lever, jag måste få känna att jag lever. Som idag när vi skrattade så vi inte fick luft och tårarna rann. Ungefär så, det är fint. Det är det som gör livet värt att leva.
Operfektheter.
Det jag tycker är det absolut vackraste med människor, är de unika delar var och en av oss har. Såväl ytligt som personlighetsmässigt. Små drag i ansiktet, födelsemärken, ärr – alla attribut som gör oss unika, de tycker jag är som vackrast. För att inte tala om rynkor, tecken som visar på att vi levt, som bär våra erfarenheter och historier.
Ett snett leende
Osymmetriska ögon
En något speciell gångstil
Ett ord som vi alltid uttalar lite fel
Fräknar och födelsemärken
Är det bara jag som tycker det är det vackraste?
Favoritstund.
Livet i Herrljunga.
Herrljunga kan vara en av de mysigaste platserna i Sverige. Kanske mest för att min Frost har sitt hemma här och det är så fantastiskt mysigt att komma hem till hennes hus, Fenixhuset. Ännu mysigare blir det när man väcks av hennes ljuva stämma “Är du vaken? Har du sovit gott? Vill du ha kaffe?” och så får man kaffe serverat på sängen (nåja, soffan). Sen fortsätter man början på dagen med en promenad i vårsolen, kommer hem och dukar upp en fantastisk brunch och småpratar lite innan en skoluppgift avklaras trots att man egentligen har påsklov.
Under den tidiga eftermiddagen är det fortfarande tillräckligt varmt för att sitta utomhus och dricka kaffe. När klockan slagit efter-fyra-någon-gång får man hälla upp ett glas vitt vin, skåla för ledigheten och njuta av absolut ingenting och allting, medan husets värdinna tillagar någon form av sen lunch alternativt tidig middag.
Och just där och då, här och nu, känns det inte som att livet kan bli mycket bättre. Just där och då, här och nu, känner vi oss fullständiga och oändliga.
Jag är en vinnare.
Lyckligast vinner och idag är jag en vinnare. Både i form av materiella ting och ickemateriella ting känner jag mig välsignad. En kombo som är oslagbar. Men det kanske är som man brukar säga, att man får vad man ger? Karma, allting kommer tillbaka till en. Ibland vill jag tro det. Ibland vill jag tro att det är därför jag har så fina vänner och nu en iPhone 5 i min ägo. För att jag på något sätt är värd det helt enkelt.
Har checkat in i ‘heaven’ (som ni ser nedan) och där planerar jag att stanna ett tag. Skulle jag ramla ner gör det inte heller så mycket. Jag menar, jag är glad för vart jag är här och nu just idag och då spelar morgondagen ingen roll.
Den här dagen.
Precis som alla andra veckor blev det fredag även denna vecka. Ibland tror man aldrig att en dag ska komma och ibland aldrig att en dag ska ta slut. Och det är konstigt, för dagarna kommer alltid och driver alltid förbi i samma takt. Vissa dagar betyder mer än andra dagar, när egentligen alla dagar borde vara lika mycket värda som en fin fredag. För det kommer en tid då vi inte längre vandrar på jorden i samma skepnad. Och när du ligger på dödsbädden, vad är det då du vill tänka tillbaka på och minnas? Hur hårt du pluggade och hur hög lön du fick? Nätterna du vek dig av skratt tillsammans med vännerna och någon som kysste dig i din säng om söndagsmorgnarna?
Kärlek och skratt har varken tid eller rum eller ålder.
Det är ovärderligt och kan inte köpas ens av den rikaste av människorna.
Våga ta en chans. Våga leva. Pressa inte dig själv för hårt, du har absolut ingenting att förlora. Ingenting. En dag är du död och fram tills dess får det bära eller brista, vad som räknas är… Ja, vad är det egentligen? Fundera på det.
I wanna make this day, the longest day
with a warmth that, delivers happiness
I want to think the heart is bigger than the head
I wanna follow you, but not be ledPs. Låten är jättefin, lyssna på den.
Livet just nu.
Det skär lite i mig att jag, som är fylld med så många ord, just nu inte prioriterar att skriva ned dessa i bloggen. Vad gör jag i stället kanske man undrar? Jag läser och skriver och letar och skriver och läser tills ögonen går i kors och huvudet börjar strejka, ja, eller pluggar som det kallas i vardagligt tal och ännu mer specifikt, skriver c-uppsats. Jag skypar och pratar i telefon tills kvällen blir till natt och gör jag inte det så läser jag en bok eller spelar candy crush tills klockan blivit alldeles för mycket. Jag tränar lite, kämpar med att komma tillbaka till mina fyrtiofem armhävningar i rad och har upplevt spinning-lyckan för första gången på mycket, mycket länge. Och emellan allt det här söker jag jobb och praktikplatser, hänger med mina vänner, lagar enklaste möjligaste maten eller ligger och stirrar upp i taket av trötthet och funderar på hur livet ser ut nästa vecka och veckan efter det och om två månader.
Det är livet just nu mina vänner. Jag vet inte om det kan bli mycket bättre än såhär.
Minnena från då cirkulerar som små söta fåglar i mitt huvud. Framtiden är som ett stort, rosa och fluffigt, underbart moln runt omkring mig. Nutiden, precis just idag, den är helt fucking fabulous.
Kram från Jennifer a.k.a. Grodan.
Så mycket kärlek.
Alltså, tvåtusentretton. Vi har väntat ett år på den här våren. Och att vi är här nu, det är ungefär lika bra som vi kunnat föreställa oss. Bättre än så. Alla fina människor jag är omgiven av, det känns nästan overkligt. Mina fina vänner, som vi skrattar och kramas. Allt är så bra. Precis så som jag vill ha det.
Här är två av dem.
Mina själsfränder, Emma och Emma. Hjalmar och Frost.
Romantisk middag för tre, en måndagskväll i februari.












