Årsbrevet som aldrig kom från Jennifer 2013.

För ett år sedan satt jag i Indien och försökte skriva ett “årsbrev”, ett brev till mig själv som skulle publiceras nu. Men jag fick liksom inte till det och jag skrev istället något som var alldeles för drömmande och orealistiskt – ett inlägg som jag valde att inte tidsinställa. Och i vilket fall som helst så skulle vad jag än hade kunnat skriva då, aldrig stämma överens med hur livet faktiskt är nu.

För ett år sedan hade jag nämligen precis träffat indiern och jag var störtförälskad. Det var en stormig och dramatisk kärlek, jävlar vilken upplevelse – men om jag ska vara ärlig, hoppas jag att jag slipper uppleva en sådan igen. Tro mig när jag säger det mina vänner, det är en story värd att skriva en bok om.

I december pallade jag inte mer. Jobbet sög all livslust ur mig och magen sa plötsligt ifrån och sa säg upp dig. Allting skedde lite impulsivt och jag tror mitt undermedvetna styrde mig. Jag sa upp mig, bokade en hembiljett efter julen då min mamma skulle komma till Indien. Och sen berättade jag allt för mitt ex. Vad jag tänkte? Jag tänkte att jag bara behövde andas i Europa ett tag, och att jag kanske kunna komma tillbaka sen. Och andas behövde jag. En vecka senare hade jag jobbet i Tyskland och när jag upptäckte hur härligt det var att andas i frisk luft i västvärlden kände jag att jag aldrig någonsin skulle kunna flytta tillbaka till Indien.

Och ni vet ju vad som hände sen.

moln

Och den första dagen stod jag utanför mitt jobb i München med jordens tyngsta hjärta. Jag tittade på de här molnen och Linnea Henrikssons låt timmen är slagen spelade i mina hörlurar, molnen kommer spricka upp min vän. Det gick såklart över och nu sitter jag här med ett galet lyckligt och varmt hjärta. Det är liksom svårt att ens minnas den känslan jag hade då, den känns så ofantligt långt borta nu.

Hjärtat lättade och himlen ljusnade.
Snart log jag igen och det blev en fin tid i München. Det var sådär pirrigt att börja dejta någon igen. Att föreslå att vi skulle se film en kväll, eller laga mat. Att gå ut en kväll och sluta på efterfest hemma hos någon annan, vi två på en luftmadrass. Vi tänkte att vi får nog säga hejdå när vi är klara här i Tyskland, men när det väl kom till kritan insåg vi att det kunde vi ju inte göra riktigt ännu.

Så vad har vi egentligen lärt oss det här året Jennifer? Vi har lärt oss att människor vi bryr oss om kan vi tvingas såra, men vi bör inte göra det mer än nödvändigt… Och ibland tvingas vi såra någon för att ta hand om den viktigaste vi har, oss själva. Det kan du vara stolt över. Jag är stolt över det, att jag älskat, sårat och gått vidare och låtit hjärtat läka för att kunna få plats för någon annan.

När det kommer till vänner har det också varit ett bra år – många nya bekantskaper och några nya nära vänner. Har även fått hänga med min bästisar i Sverige och träffat gamla vänner från utlandsstudier.

Jag är också stolt över att träningen var en väsentlig del i mitt liv det senaste året – det gjorde vi bra! Och slutligen – resemässigt har året varit helt jäkla awesome.

öl Liechtenstein

Här satt jag i Lichtenstein med min roadtrip-dejt (yes, det var T) och drack öl. Vi beställde in en fanta och en öl, de serverade utan att fråga ölen till honom – trots att det var jag som skulle ha den. Samtidigt bokade vi ett hotell för natten i Österrike, Dornbirn. Impulsivt när det är som bäst!

Trots allt hörni, känner jag mig fortfarande som samma gamla jag. Det har hänt så mycket, men man känner ju liksom inte det, om ni vet vad jag menar? Jag har förmodligen växt mer och lärt mig mer än vad jag själv kan förstå just nu.

Så, nu får det räcka. Ska skriva ett brev inför nästa år också!

“Du känner inte mig via en blogg, du känner av ett fragment av mina betraktelser.”

Elaine publicerade precis ett väldigt vettigt inlägg på sin blogg. Hon skriver om hur sociala medier gör oss asociala och jag känner igen mig i mycket av hon skriver, det tror jag vi är många som gör? Att vi glömmer bort att höra av oss till varandra för att vi ser hur vi har det via bloggen, Instagram, Facebook, Twitter etc.

Jag måste dock säga att det är på gott och ont. Jag älskar ju att jag kan hålla ALLA mina nära och kära där hemma uppdaterade om vad jag gör och allt jag upplever här i Indien! Dock saknar jag att höra uppdateringar om alla vänners liv, jag brukar önska att de också hade bloggar! Och jag gissar att det här med att befinna sig på en annan kontinent gör mig till ett lite annorlunda fall. Min pappa är duktig på att ofta påminna mig om hur mycket han uppskattar att jag skriver om allt i bloggen och dessutom läser han varje inlägg för farmor på telefon – så lilla, gamla farmor kan ha koll på sitt barnbarn i fjärran östern!

Men ibland känns det som att vissa glömmer bort att höra av sig och fråga hur jag har det, bara för att de får mina dagliga uppdateringar på bloggen. Samtidigt som det är otroligt smidigt att hålla sina vänner lite uppdaterade om ens liv eftersom det knappt finns tid till att ens prata och uppdatera de närmsta om vad som händer?!

Jag är kluven helt enkelt. Jag älskar ju mina sociala medier och min blogg när jag reser världen över såhär. Men jag uppmanar er i alla fall att läsa Elaines blogginlägg som jag länkade till i början!

TGIF, eller?

Alltså, hela veckan har jag liksom suktat efter fredagen, så som man nästan alltid gör? Fredagen är kommen och jag är så positivt laddad att jag inte känner för att ta helg. Vi måste bli nedslagna för att kunna resa oss upp och komma igen – lite så känns det. Och det känns som att jag rest mig och står stadigt nu, uppe på tårna redo att fightas – mestadels jobbmässigt. Hur härlig känsla är inte det? Ni vet, det går ju i vågor, livet. Upp och ner, och nu är vi uppe igen.

Firade fredagen på jobbet med mystiska indiska godisar som färgade hela tungan rosa. Bra grej.20131011-132536.jpg

Men så kommer en långhelg och knackar på med måndagen ledig – och vi ska faktiskt utnyttja tillfället och åka söderut till ett litet strandställe med namnet Varkala. Så, så sätt är det fint. Jag älskar ju att vara ledig också – sovmorgnar och att göra exakt vad man känner för råkar ju vara lite av min specialité.

Förresten, har ni bloggvänner sett att jag har en Facebooksida för min blogg? Ja, jag erkänner att jag tycker sådant är lite fånigt – men tänkte att de kunde vara kul för er som jag inte känner som läser min blogg!

Klicka här för att komma till den! 

Hälsning från Jennifer 2012

Hej Jennifer! Minns du när du satt och skrev det här i ditt rum, i Auckland, på Nya Zeeland för precis ett år sedan? Du var så lycklig, levde livet och mådde toppen. Samtidigt som du hade stora drömmar om framtiden så fick du ständigt påminna dig själv om att, du lever ju faktiskt i en dröm precis här och nu. Jag hoppas du fick en fortsatt fantastisk tid på Nya Zeeland, att du njöt till 100% och lyckades få stopp på tårarna till slut när du hoppade på planet till Australien. Australien var förmodligen också en ovärderlig upplevelse, eller hur? Och du håller väl fortfarande kontakten med alla underbara vänner du träffade i NZ, ta och skriv till några av dem NU, jag är övertygad om att du saknar dem massvis.

Men det var rätt fint att komma hem till Sverige igen va? Att träffa alla nära och kära och särskilt vännerna i Jönköping som du inte sett på ett helt år! Hoppas våren var underbar med dina bästa vänner, C-uppsats skrivande och allt du var busy med – träna, jobba extra, planera framtiden osv. Så nu har ännu en sommar passerat, gjorde du den där Europa-roadtrippen du drömt om? När du reste till amerikat och Nya Zeeland så insåg du att du borde se din egen kontinent också, så om du inte fick tid och råd till det i somras så planera in det för sommaren 2014!

Jag hoppas du tagit tag i träningen och börjat jobba på den där vältränade kroppen du alltid drömt om, annars är det god tid att lägga upp en plan för det och kanske ta hjälp av en PT? Gå på dansklasser, boxning och spinning – det var sådant du ville göra för ett år sedan och har du inte gjort det ännu så gör det NU!

Hur gick det med kärleken i år? Om du, vilket jag faktiskt tror att du är, fortfarande är singel – så kan du väl i alla fall testa på det där med nätdejtning, inte nödvändigtvis för att träffa the one men för att det är ganska trevligt att dejta! Du minns väl vad du lovade dig själv för några år sedan, att aldrig anpassa dig efter en kille, det finns någon som kommer vilja ha just dig och den du är, så ändrade aldrig på dig själv för någon annan! Och du, deppa inte över någon kille, när den rätta dyker upp kommer det vara fantastiskt!

Annars så har jag faktiskt ingen aning om vart i livet du befinner dig just nu, hittade du ett roligt jobb? Fortsatte du plugga någonting helt annat i Göteborg? Eller gör du mot förmodan en master inom marknadsföring? Drog du tillbaka till Nya Zeeland för att jobba ett tag? Eller testar du kanske på att bo i ytterligare ett annat land? Jennifer från 2012 har ingen aning och är det inte det som är så härligt med livet och dess oförutsägbarhet?

Men du vet väl vad det viktiga är Jennifer? Att vad du än gör, så följer du ditt hjärta och dina drömmar. Lyssna på din magkänsla och lita alltid på dig själv till 100%. Kom ihåg hur grym DU är och att du är kapabel att göra precis vad du vill. Kom ihåg att älska dig själv och ta hand om dig själv. Och jag hoppas att du värnar om alla dina nära och kära och fortsätter ge dem som är värda det av din kärlek och din tid och stöter du på några energitjuvar till vänner så hoppas jag du dumpat dem längs vägen!

/Jennifer, från 2012 till Jennifer 2013

Som att klä av sig offentligt, varje dag.

Ibland slår det mig hur naket det här är. Som att klä av sig offentligt, för vänner, bekanta och okända. Varje dag. Och som att göra det i blindo, med döva öron.

Jag blottar kanske inte min kropp, men jag blottar mitt innersta. Jag delar inte bara med mig av mina upplevelser och mina tankar, utan även mitt hjärta. Så sårbar blir man, när man öppnar upp sig och delar med sig. Människor, ni, läser, tolkar och dömer. Vi dömer alla, alltid, om än inte alltid negativt så skapar vi oss en uppfattning. Och ibland skrämmer det mig.

Det är lite särskilt jobbigt när man träffar nya människor, man vet inte vart man har varandra och plötsligt vet de allt om hur jag tänker och vem jag är! Nåja inte allt, men ni fattar galoppen. Och mina föräldrar vet nog mer om mig än de någonsin skulle kunna ha vetat om det inte vore för bloggen, jösses.

Samtidigt tror jag att det stärker mig och om det inte gör det så är det värt allt i alla fall. För utan mitt skrivande, min blogg, så vet jag inte riktigt vem jag hade varit idag. Som jag sagt förut, det är liksom en del av den jag är. Och jag vet att det finns några av er som uppskattar det jag skriver och det gör det också så himla värt det!

Inspirerande citat.

Jag har perioder då jag är en sucker för inspirerande citat. Jag älskar att scrolla igenom Pinterest efter ord som får insidan att bubbla till liv och drömmarna att breda ut sig framför mig. Här på bloggen hittar man taggar som, inspiration, inspirationsord, visdomsord och citat

Och i samma stund som jag skriver det här inlägget och vill dela med mig av det här vackra Bob Dylan-citatet, så ser jag att det är en bild och ett citat jag redan postat i juni… Nåväl, en del saker är värda att upprepas? Jag brukar tänka på det ibland, tänk om vi skulle se på människor all smärta de går omkring och bär på. När vi går ut på gatan, tänk om vi skulle se i ansiktet på den vi möter vilket helvete hen går igenom just nu, eller upplevt i sitt förflutna? För det är ju så, vi har alla problem och bekymmer, we all are beautiful and we all have some kind of pain. 

Bob Dylan quote inspiring

I det här ett år gamla inlägget hittar ni ett av mina favoritcitat och jag hittade även en, mer eller mindre, klok liten text som jag skrev i samma veva:

Fuck the future, because no matter whatever happens in the future, it doesn’t really matter today, does it? My future looks bright and I’ve all of those amazing dreams. But still, that’s the future and I’m living for today, because half the fun of having dreams is the journey to get there.

Det var när jag bodde på Nya Zeeland och levde i en drömbubbla. Jag var lite rädd för att det skulle ta slut, jag ville inte lämna och jag gjorde allt för att övertyga mig själv om att det kommer bli bra i alla fall. Och se, det blev det ju!

 

Sårbarheten i att vara så utelämnande.

Och så går det några dagar ibland, dagar där orden i mitt huvud inte formas till meningar som måste få sättas till skrift. Jag har funderat en hel del de senaste dagarna, och skrivit desto mindre. Livet har varit lugnt och upptaget på samma gång. Jag har stannat av och hämtat andan, samtidigt som det känts som om någonting kvävt mig. Något som hunnit formas i mina tankar dock, är en idé till den roman jag alltid vetat att jag en dag kommer att skriva. Be careful what you wish for har varit lite mitt mantra den senaste tiden. För det är ofta så, vi får det vi vill ha, om vi ber om det med största möjliga ödmjukhet. (Det kan vi prata mer om en annan dag, jag förstår om ni har en annan syn på det hela, men jag talar bara utifrån erfarenhet.) Högst upp på min lista står dock; att aldrig någonsin låta en annan människa påverka mig negativt. Men det är svårt, jag lyssnar för mycket till andras ord. Någon säger något i välmening, men det är så enkelt att man ser det lite fel och då är det kört. Vi kommer inte kunna tillfredsställa alla, och alla kommer inte att tillfredsställa oss. När vi inser det, då tror jag vi kan finna något sorts inre lugn och trygghet. Tryggheten i att alltid lita på sig själv och sin egna världsbild. Och nu blir det bara massa blaj, för jag var tvungen att skriva men jag tassar runt det som ligger under mitt skinn. Jag har klätt av mig nog, jag vill inte visa mig naken längre. Även om jag jobbar med att inte beröras av era dömande blickar och tankar, så är jag inte där än. Så mycket av mitt inre som ni får ta del av, saker, ord, tankar och händelser som aldrig skulle passera min mun i vanliga fall. Man är sårbar, när man är så utelämnande i ord som är så enkla att forma till en text för att sedan genom en enkel knapptryckning trycka på publicera och vips så är det där. Det är värt det, tänker jag. Och allt det jag gör idag, kommer mitt framtida jag att tacka mig för, någonstans vet jag det.

20130607-005928.jpg

Till er.

Hej bloggen och vänner. I kväll har jag egentligen inget särskilt att berätta. Men jag kände ändå att jag ville skriva till er. Och så tänkte jag, jag vet inte vad ni gillar att höra, eller ja, läsa om. Knappast om hur jag tillbringat helgen, med uppsats och promenader och vänner osv, det är ju inte jättekul för er kanske. Jag vet inte varför alla ni som kikar in här dagligen gör det. Sånt vet man inte som bloggare och ibland kan man undra. Ibland undrar jag vilka ni är. Under aprilmånad var ni 3000 stycken och så många känner jag inte, tror jag i alla fall inte. Vågar man fråga vilka ni är, alla ni som läser? Om ni vågar, får ni gärna berätta, det skulle vara spännande att få veta. Och om det är något särskilt jag brukar skriva om som ni gillar litegrann och kanske skulle vilja ha mer av, då får ni gärna berätta det också.

Annars så vill jag önska er en fin vecka. Njut av varandras sällskap, vårsolen och att varje dag är en chans till någonting nytt.

Och så avslutar vi med en bild på min kanske trognaste bloggläsare, min älskade pappa. Man får inte glömma att han är en mycket bidragande faktor till all den lycka jag känner och att jag befinner mig där jag gör idag. ❤

20130505-233106.jpg

“vara så hopplöst förälskad att man dör”, från arkivet

Vet inte när jag skrev det här men det är ett gammalt blogginlägg som jag tyckte kunde få ta plats igen. Som det skrevs då, utan några korrigeringar som jag kanske egentligen hade velat göra nu i efter hand… 

Det kanske är så att - är man inte sårbar känner man ingenting.
Och just nu flyter allting på så bra att det nästan är tröttsamt (lite peppar peppar). Jag kan känna att om det inte händer någonting snart så letar jag upp en tornado eller kastar mig nedför ett höghus. Fast… bara om jag vet att någon kommer ta tag i mig igen eller fånga mig i fallet.

Du kan få fånga mig, säga att jag är helt galen, dum i huvudet och undra vad fan jag tänker med. Sen ställa ner mig på marken och gå därifrån. Och jag skulle gråta tills tårarna tog slut, promenera hem igen och titta på sorgliga kärleksfilmer tills mina vänner sliter ut mig ur lägenheten och tvingar med mig på något skoj.

För ibland vill man bara känna att man lever.
Vara så hopplöst förälskad att man dör.

Fast,
ännu hellre vill man kanske vara kär på riktigt, vakna upp i en varm famn och aldrig aldrig vilja stiga upp ur sängen. Prata timma efter timma sittandes i en soffa, promenerande längs en strandkant, på ett café eller vart som helst. Någon att längta efter varenda sekund utan varandra. Ett sms, eller en kram som får fjärilarna i din mage att flyga runt i minst hundra kilometer i timmen.

Vartenda ord här, är hundra procent sanning.

Idag pratade jag med mamma, vi pratar om att skriva böcker när hon säger “Det är väl det du lägger ut i bloggen ibland, utdrag från boken du skriver?” “Eh, vad menar du?”

Mamma tror alltså att jag håller på att skriva en bok och bjuder på utdrag från denna. Jag vet inte om det också innebär att hon tror att det jag skriver är hittepå? Det blir förmodligen en bok en dag. Hur skulle jag kunna låta bli? Någon form av självbiografi, alla historier, minnen, skratt, tårar, äventyr – det vill jag dela med er en dag. Men inte just nu.

Fick också kommentaren “Jag älskar att läsa det du skriver, det känns så verkligt!” Rebecca, tack för dina fina ord, de värmer oerhört mycket! Jag vill bara klargöra så du inte missuppfattat det som att det inte är verkligt? Du kanske inte menade att det skulle vara påhittat men jag vill ändå bara säga till alla er att – ja, allt jag skriver är sant. 

Jag kunde inte äta när jag var SÅ förälskad, ångesten känns som ett Mount Everest ibland, jag såg honom nere vid hamnen, och vår kemi var helt insane. För när jag känner något så känner jag det så jävla mycket. Och när man skriver så skriver man gärna exakt hur det upplevs, även om ångesten satt i perspektiv kanske inte var lika hög som ett fucking Mount Everest och förälskelsen nu i efterhand var blåögd och dum. Där och då var det precis så och mina word-dokument i mängder hjälper mig att minnas.

Ps. Tack för alla underbara kommentarer från er! Att ni är här och läser och verkar uppskatta det som skrivs (och är sant, hihi), det lever jag lite på varenda dag. ♥ ♥ ♥