Vi är så imponerade av oss själva. Vi gjorde det! Och det firades med pompa och ståt i morse med champagnefrukost och en skål i samma stund som vi skickade in vårt älskade lilla monster! Känslan alltså.
Nu är det opponering kvar, sen får jag min välförtjänta examen! Så från och med nu blir det lite lugnare puckar. Ska söka visum, eventuellt besöka Göteborg i helgen, skriva massor, träna och njuta av sista tiden i Jönköping. Ungefär så. Det känns fint!
Det är sådär cirka minst femton grader utomhus nästan jämt nu. Det är med andra ord sommar för en, i blodet, norrlänning. Alla träd har liksom inte helt slagit ut ännu, men det blir grönare och grönare varje timma och överallt luktar det av växter jag inte vet namnen på. Det är något härligt över det hela, såklart. Man förstår att vi lever för sommaren. Det som varit stilla under vinterhalvåret kommer plötsligt till liv och vi skulle uppleva vinter efter vinter efter vinter bara för att få känna hur det känns när allting byts ut till sommar.
Hur det än slutar med den här uppsatsen och vilket betyg vi än får – så är jag så jäkla stolt över mig, Emma och Sanna. Och det på grund av massor av anledningar: hur bra vi jobbar ihop, hur sjukt bra vår uppsats är (spelar ingen roll vad någon annan tycker, den är det), hur mycket vi faktiskt lär oss av arbetet och sist, men det som är absolut mest betydande, hur otroligt roligt vi har tillsammans. Det går inte en dag, inte ens en timma, utan att vi skrattar tillsammans och gör oss löjliga över något. Till och med hela processen har visat sig vara intressant och rolig. Nörd-varning över hela det här inlägget?
Vilket jävla dream team.
Man ska inte ropa hej förrän…. Vi lämnar inte in förrän på tisdag men jag måste få uttrycka min stolhet precis just nu. Frånvaron i bloggen är tydlig, dagarna bara springer iväg och fullt fokus går till uppsaten. Och ja, som sagt, BRA BLIR DEN!
Mvh, tjej som fått hybris efter dagens pepp-föreläsning som inspirerade till tusen med Hampus Bergqvist och Martin Andersson, de sköna och trevliga snubbarna som är författarna till denna kommande bok, Fuck Svenssonliv!
Älskade JIBS, det var längesen vi hade ett sånt här “trevligt” 12-timmars pass sist.
Idag. 20+ och uppsatsplugg utomhus såklart.
Fin dag. Som avslutades med afterwork med Vilja.
Snart mina vänner, är den här never-ending-story-uppsatsen klar. Känslan är lite bitterljuv. Jag trivs så bra med mina uppsatskompisar och vår uppsats är verkligen vår lilla bebis.
Detta inlägg är sponsrat av Apple och ICAs kanelbullar. Eller inte.
Idag susade jag på min cykel nerför en lång och brant backe. Vinden fångade mitt hår och solen värmde liksom sommar-varmt på min kropp. Jag ville stanna och ta en bild av det vackra, av sommarkänslan som svept in över staden och lyckan som låg i luften. Men medan jag såg mig omkring efter det där vackra fotot som skulle kunna bli, insåg jag att det vackra inte fanns runt mig, men inuti i mig. Det går inte att fotografera den där känslan i bröstet. Fjärilarna i magen kan inte fångas på bild. Allt det där man känner inombords gör sig knappt rättvist när det återberättas. Trots det, gör jag nu ett tappert försök.
I mina öron hördes tonerna av en snabb låt, allting var magiskt och jag var oändlig och odödlig. Egentligen inte odödlig, men inte rädd för något precis så som när “skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig”-känslan infinner sig.
Vad rörde sig i mina tankar när dessa euforiska känslor tog över min kropp och mitt sinne? Jo, där rörde sig tankar om en uppsats som gått in i sin slutfas och en examen som snart ska få tas. Där rörde sig tankar om att en svensk sommar är en väldigt fin sommar och att en månad av den kan vara tillräckligt för att fylla min kvot av hur mycket svensk sommar man egentligen behöver. Där rörde sig tankar om att jag snart börjar på ett spännande företag och får använda min kreativitet och för första gången i mitt liv göra saker som på riktigt.
Och det här var egentligen ett väldigt långt inlägg för att säga att man är väldigt glad och sådär. Men så blir det ibland, när tankarna svävar iväg och händerna rör sig fritt över tangenterna.
Hej bloggen och vänner. I kväll har jag egentligen inget särskilt att berätta. Men jag kände ändå att jag ville skriva till er. Och så tänkte jag, jag vet inte vad ni gillar att höra, eller ja, läsa om. Knappast om hur jag tillbringat helgen, med uppsats och promenader och vänner osv, det är ju inte jättekul för er kanske. Jag vet inte varför alla ni som kikar in här dagligen gör det. Sånt vet man inte som bloggare och ibland kan man undra. Ibland undrar jag vilka ni är. Under aprilmånad var ni 3000 stycken och så många känner jag inte, tror jag i alla fall inte. Vågar man fråga vilka ni är, alla ni som läser? Om ni vågar, får ni gärna berätta, det skulle vara spännande att få veta. Och om det är något särskilt jag brukar skriva om som ni gillar litegrann och kanske skulle vilja ha mer av, då får ni gärna berätta det också.
Annars så vill jag önska er en fin vecka. Njut av varandras sällskap, vårsolen och att varje dag är en chans till någonting nytt.
Och så avslutar vi med en bild på min kanske trognaste bloggläsare, min älskade pappa. Man får inte glömma att han är en mycket bidragande faktor till all den lycka jag känner och att jag befinner mig där jag gör idag. ❤
När jag vaknar en morgon och möter den klarblåa himlen och tänker på vad som skulle kunna bli. Hjärtat gör uppror och tankarna snurrar i ultrarapid eller nästan inte alls. Jag skrattar med dig och glömmer allting för en sekund. Sen lämnar du mig ensam för en stund. Jag har mig själv och alltid mig själv och tillsammans längtar vi bort. Allt det där jag vill och inte vill och hur vet man egentligen det? Ni säger det löser sig nog ska du se och kanske är det så det blir. Man lär sig att stänga av och koppla bort och tänka på något som aldrig känns i bröstet och aldrig får hjärtat att bulta extra hårt men som gör en halvlycklig ändå. För vad ska det här tjäna någonting till?
Allting blir en vardag tillslut.
Även jag, även du.
Drömmen var att någon skulle slänga upp ett passande jobb framför näsan på en. Tanken har liksom alltid funnits där, att det kommer lösa sig, att kanske någon kommer kontakta mig med orden “du, jag har ett jobb till dig!” Men hur troligt vore det EGENTLIGEN? Så jag sökte lite praktiker och jobb och tänkte söka lite kurser inför hösten ifall att ett jobb inte skulle ordna sig. Men så en dag dyker ett mail upp i min inkorg på LinkedIn från en man som undrar om jag skulle vara intresserad av ett internship i Indien under ett år. Ja, jag kan väl skicka honom mitt personliga brev och cv, tänkte jag.
En intervju blev två och några dagar senare fick jag beskedet; congratulations. Där och då var jag väl i någon sorts OH MY GOD KAN JAG VERKLIGEN TACKA JA-chock. Tillslut kom jag fram till att en bättre möjlighet kunde inte dyka upp just nu, eller jo, ett jobb i NYC möjligtvis, men det tänker jag ordna senare.
Det är sånt här som händer när man är öppen för allt mina vänner. Jag hade aldrig tänkt tanken på Indien, men jag hade alltid tänkt att jag skulle kunna tänka mig att jobba utomlands efter min examen. Be careful what you wish for ;)
Jag tänker samla på mig en flagga från alla länder jag bor i, snygg start.
Just det, för er som är nyfikna, det är ett internship på ett outsourcing-företag som har kunder i Sverige som anställer IT-personal i Indien. Min roll kommer vara account manager och jag kommer således syssla med sälj och marknadsföring. Företagets entreprenöriella anda och möjligheten att få ta för sig och ta eget ansvar gör att jag hoppar glädjeskutt inombords. Om 57 dagar åker jag.
Hej. Nu ska jag exponera er för min naturlig skönhet ännu en gång. Ehm. På senare tid har jag fått så hemsk hy att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, ja så känns det ibland. Kan inte låta bli att pilla på allt som går att pilla på och till slut ser man ut såhär, tvingas äta antibiotika och få remisser till hudkliniker. Och framför allt, blir ombedd att inte dölja varenda liten millimeter av hemskheterna med smink!! Att gå utan smink alltså, vilken mardröm. Men då får man helt enkelt bara skärpa sig och tänka om, hur farligt är det? VAD är det som är så farligt? Att människor tittar och undrar, vad har hon gjort… vem har misshandlat henne och hur? Jaja, de kan väl få undra i så fall.
Det kan nog vara nyttigt för alla att få ta del av ett osminkat ansikte. Framför allt nyttigt för mig själv. Det står på min lista: att sluta bry mig om vad alla andra tycker och tänker. För det gör jag mer än vad jag vill, tror jag? Det är lite svårt att uppskatta.
Veckans utmaning alltså. Inte dölja sig bakom masken av smink (pga fucked-up hy som behöver vila) och kunna gå rakryggad precis just så här och inte bry sig.
Mvh. Tjejen som har ett begär att exponera allt sånt här för er.
