Helgen fick sitt fina avslut ändå.

Postat 2 december, 2013 av jennifer

NI KOMMER ALDRIG TRO ATT DETTA ÄR SANT! Jag har hittat det perfekta caféet i Kochi. Det är mysigt, bekväma fåtöljer, skön belysning, det har uteservering OCH havsutsikt! Och det har WIFI!! Sen råkade även servicen vara helt ok bra (Indien-standard) och maten god med okej priser. Kanske lite dyrare än genomsnittet men för vad det erbjöd så helt klart bra! Tänk att en stad som har rätt mycket vatten har så få caféer/restauranger vid vattnet. Synd! Uteserveringar överlag är ytterst sällsynt. Men med alla kråkor och råttor, samt hetta, förstår man kanske varför. Namnet? Tror det var Matteo Coffea. Namnen här makes inte alltid sense, eller är “coffea” ett vedertaget ord?!

Här har ni mig, caféet och mitt vackra sällskap!

Söndagen spenderades alltså dels på detta ljuvlig fik men också på en hundutställning. Hihi, för det kan ju vara mysigt att titta på gulliga, och fula(?), hundar. Det var massor av indier där och jag fick nästan känslan av att hundar är lite sällsynt här? Streetdogs finns det massor av. Själv är jag lite rädd för hundar.

När vi skulle åka hem kom världens tsunamiregn! En timma och gatorna var täckta med cirka två decimeter regn? Då får man snällt stå under ett tak och vänta. Idag regnade det också och då är det minsann lite kyligt i luften. Jag inbillar mig att det är bra att jag får frysa ibland, så att jag inte glömmer bort hur det är. Nu är det cirka 26 grader ute. Där har ni mina referensramar för “kallt” just nu. Haha!

Känner ni glädjen i min text idag? Jag tror att jag äntligen lyssnat till min magkänsla och fattat ett beslut. Men det återstår att se!

Puss och kram godingar.

Inte jättepepp på den här månaden.

Postat 1 december, 2013 av jennifer

Jag gjorde precis misstaget att lyssna på en jullåt. Det känns som att jag inte får någon jul i år och ärligt talat känns det lite smärtsamt. Här firas det inte och jag kan således räkna med noll känsla av jul. Jag minns i Australien, där kunde man trots avsaknaden av vinter ändå känna av stämningen av jul. Det där mysiga. Som vi älskar. Pepparkakor och glögg. Julbak. Och tanken av julskinka får mig nästan att storkna! Det var så fruktansvärt mysigt att komma hem till det juliga vinterlandskapet precis dagarna innan jul förra året. Just nu kämpar jag med att överleva Indien och ska då alltså samtidigt behöva se den här högtiden vandra förbi på avstånd.

Fan förlåt för deppiga inlägg. Jag får skylla mig själv helt enkelt. Och mamma kommer ju till jul, tack och lov! Det ser jag fram emot :-) Hur som helst. Jag började den här december…..dagen med att gå till gymmet. 60 minuter kondition kändes otroligt skönt! Traskade hem igen och åt Kelloggs, guavafrukt, vattenmelon och ett par ägg till någon sorts brunch.

Idag har jag någon att umgås med. Funderar på att gå på bio. Det är en annan upplevelse jag måste berätta om för er, att gå på bio i filmernas land!

Ha en skön söndag, mys i massor, tänd era adventsljus och gör det för mig! ❤️

Det här är min största rädsla.

Postat 30 november, 2013 av jennifer

Det finns nog de som skulle beskriva mig som modig. Jag har gjort fallskärmshopp och åkt till Indien på egen hand. En del av mig har kanske någon sorts mod. Men det finns en del som är betydligt mer klen och rädd.

Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam när det är mörkt och sova ensam i ett hus.

Jag tror mina föräldrar är halvt medvetna om hur skräckslagen jag var som barn. Att jag inte vågade sova själv på övervåningen när jag, efter mycket tjat, tillslut fick mitt rum där. Men jag var ännu mer rädd för att överhuvudtaget vara ensam i vårt stora hus. Det var också något skamset över det hela – jag vågade aldrig berätta hur rädd jag var. Underligt kan jag tycka nu. Varför vågar man inte berätta sådant?

Kan det ha varit i tioårsåldern, jag minns inte. Jag kunde komma hem från skolan, sätta mig i snödrivan utanför vårt hus (det var vinter och kallt) och låtsas att jag hade glömt nyckeln för att jag inte vågade gå in. Det var mörkt och huset var skräckinjagande. De gånger jag vågade mig in var jag särskilt rädd för trappen till övervåningen och jag brukade kika mot den lite försiktigt som om jag väntade på att något skulle dyka upp… Källaren var också väldigt obehaglig kring den där åldern.

Jag sov första gången ensam i vårt hus (och ett hus överhuvudtaget) under förra sommaren, tror jag. Vilket kändes som ett stort steg. I en lägenhet känns det liksom mer ok.

Jag minns hur jag som barn tänkte, kommer jag alltid vara såhär rädd? Hur ska jag klara av att ha en egen familj och bo i ett eget hem? Jag minns även hur lättad jag blev när jag senare insåg att det var något som försvann med åldern.

Nu ligger jag i min säng, i Indien. Ensam i vårt hus (mina roomies är bortresta) som är bottenvåningen av ett tvåvåningshus. Ett par bor ovanför. Till höger om min säng är det bara ett par meter till grannarna, jag kan höra de väldigt tydligt. Några meter “bakom mig” bor vår landlord, som jag kan höra lika tydligt. Ändå var jag så himla orolig inför den här dagen, att vara och sova ensam.

Men i förrgår så sa jag till mig själv, herregud Jennifer, du är för sjutton vuxen och varför skulle du inte klara av att sova en natt ensam i ditt hus? Skärp dig! Så jag la ner tankarna om att ta in på ett hotell (eh, ja..) och ligger nu här och har klarat kvällen över min förvåning. Alla lampor är tända, jag har slutat lyssna till märkliga ljud, jag klarade till och med ett strömavbrott under 30 minuter (det var bäckmörkt) och ska nu ta och sova. Jag litar på att min kropp och mitt sinne tar hand om mig och ger mig vänliga och mysiga drömmar.

Som jag brukar säga, det är okej att vara rädd – så länge man inte låter det hindra en!

/Godnattkramar från Jennifer som känner sig stolt över att bemästra en av sina rädslor (peppar peppar ta i trä tänker hon i samma veva och hoppas att natten går lika smidigt…)

Livet är bättre med vänner och just nu har jag inga.

Postat 30 november, 2013 av jennifer

Jag har alltid haft vänner runt omkring mig. I de tidiga skolåren var det kanske lite struligt i och för sig. Jag minns hur de vänner som började umgås med mig inte vågade säga det till den bossiga lilla damen i vår klass. Jag minns hur mina två bästa vänner satte upp en fälla för mig med en tredje tjej som var bland de mer populär i stan. Hon bjöd hem mig till henne, vi hängde och spelade monopol – och det var bara för att mina “vänner” bestämt detta med henne och för att hon sen skulle kunna säga hur tråkig jag var att umgås med? Jag vet aldrig riktigt hur det gick till egentligen, varför min vänner gjorde så. Men det är något jag minns och det smärtar att barn kan vara så elaka. År senare blev den här “populär tjejen” en av mina närmsta vänner. Även de som inte vågade säga att de följde med mig hem efter skolan blev ett par år senare mina bästisar. Ödets ironi? Och någonstans mellan högstadiet och gymnasiet började en fin skara av vänner samlas i mitt hjärta. På högskolan hittade jag några själsfränder, utomlands knöt jag många fina vänskapsband och jag har nära vänner som jag haft sedan dagis.

Men just nu. Just nu känns det verkligen som att något fattas i mitt liv. Mina dagar ser likadana ut och mina helger är meningslösa. Jag har många bekanta här i Kochi, det är många supergulliga människor. Men alkohol är nästan alltid med i bilden (så himla tröttsamt) och de flesta manliga bekantskaperna har eller försöker liksom flirta med en. Jag har Judith och Moritz, tackolov, men de är borta i helgen och då blir den här avsaknaden av en vänskapskrets så jäkla tydlig. Sen har jag en nära indisk kompis också. Och hursomhelst, nej det är inte så jävla synd om mig. Jag vill bara dela med mig till er om hur det kan vara ibland. Att vi kan ligga i en säng en lördag, räkna timmarna och bara vilja att dagen ska ta slut.

Men vi har ju alltid möjligheten att välja hur vi vill se på våra situationer, lyckosamma som olyckliga. Så just nu funderar jag på om jag ska…
1. Se någon av de filmer jag har på min mac, som jag redan har sett?
2. Sätta mig på ett café och maila till vänner, blogga och göra sådant mysigt – som så många gånger förr?
3. Åka till Lulu Mall och tröstshoppa? Och trängas med hundratals indier… (Alla vet ju dock att om man dövar sina känslor med shopping/alkohol/sex whatever, så mår man bara sämre sen…)
4. Tvätta en till maskin och gå till gymmet för dagens andra pass så fort det blir eftermiddag och de öppnar igen?

Det svåra i att göra något av det här som jag annars skulle älska att göra – är just det faktum att min vänskapsådra är nästan uttömd och suktar efter att ha ett gäng nära vänner som man träffar på en regelbunden basis!!

Kan i alla fall trösta mig med att igår var en fin dag på stranden i Cherai. Följt av gym och bio. Helt perfekt.

/Jennifer, uppgiven över saknaden av nära vänner

Coffee shocks and the dream office.

Postat 28 november, 2013 av jennifer

Svara

Jag sitter just nu nedsjunken i en skinnfåtölj på Chaicofi och jobbar mitt eftermiddagspass härifrån. Tycker om friheten att kunna jobba från någon annanstans än kontoret! Hmm, skulle vara trevligt att drömma sig bort bland tjusiga kontor – Pinterest måste ha massvis med sådant. Och på tal om något annat, alldeles precis sprang en råtta förbi utanför fönstret. Jag som trodde de höll sig borta åtminstone på dagen? När jag går ute ensam om kvällarna, en kort bit utanför gymmet eller så, är jag så fruktansvärt rädd för att råttorna ska springa över mina fötter! Är man vid en större väg på kvällen/natten kan man se hur det på riktigt kryllar av råttor. Så. Himla. Vidrigt. Men så är det ju i Stockholm och New York också ;-)

Om jag fick jobba i ett kontor likt detta, jag svär jag skulle göra underverk! Hehe, den typiska tanken om tro att vi skulle vara ‘lyckligare’ och ‘bättre’ om vi bara hade det där…

Igår efter tvål-diskussionen började jag fnissa lite för mig själv. Jag insåg att jag är så pass besatt att jag till och med efter att ha duschat, tvättar händerna. Med tvål.
Är jag ensam?

Råkade nyss beställa två lattes, en is och en vanlig. Håhå orkar inte med dessa kommunikationsproblem ibland alltså. Coffee chock! *sörplar glatt i mig och återgår till arbetet*

Tvättar indierna händerna utan tvål?

Postat 27 november, 2013 av jennifer

Åh gudar i himmelen! Tänk om man hade fått välsignats med ett stabilt humör? Idag blev jag så himla upprörd för att indierna inte bryr sig om det finns tvål eller inte när man ska tvätta händerna. Inte ens på sjukhuset (ett av de bättre sjukhusen) har de tvål i badrummen? Så himla bra när man ska lämna urinprov :-)))) På gymmet tog tvålen slut för någon månad sen och ingen har brytt sig om att fylla på den. På kontoret är det ingen som höjer på ögonbrynen (hämtar en ny tvål) när den tar slut.

Egentligen borde man kanske fascineras istället för att bli upprörd? Jag tänkte lite och insåg att jag överlag är lite extra pedant. Det bästa jag vet är att tvätta händerna MED TVÅL. För i min värld, om man tvättar händerna utan tvål är det likvärdigt med att inte tvätta de alls. Nu såhär i efterhand finner jag det fascinerande… (Eller är jag fortfarande upprörd?) Hur kan man inte ens på ett sjukhus tycka det är relevant att ha tvål för patienterna som kan tänkas bära på alla möjliga sjukdomar?!

Tvättar ni alltid händerna med tvål eller är det bara jag som är sjukt finkänslig?

I affekt skrev jag en statusuppdatering på Facebook och efterlyste en förklaring. Jag fick till svars något i stil med att jag ser vad jag letar efter. Att ‘renlighet’ är olika för mig och indierna. Och att det finns så många bra saker med Indien men mina ögon jagade de smutsiga ställena… ?

Svarade att nästa gång jag letar efter tvålen ska jag istället gå ut och titta på en blomma och vara glad.

Fast mest tänkte jag att jag hör nog inte hemma här trots allt. Och indierna de tänker nog en hel del om mig, vad gör hon ens här? Hon vill bara att Indien ska vara som Sverige. Vilken mes hon är, lika bra att hon åker hem till sitt fantastiska i-land.

Jo tack. Idag sköljde hemlängtan över mig och det är allt annat än enkelt att handskas med den. Indien är överallt, hela tiden. Runt dig, i dig, under dig. Det går inte att fly ens för en sekund. Men jag är här, jag lever och i morgon är en ny dag.

3 saker vi älskar att höra.

Postat 26 november, 2013 av jennifer

1. Du är en förebild!

2. Jag är så stolt över dig!

3. Jag älskar dig!

Det är i alla fall något JAG älskar att höra.
Fyll på listan om ni önskar, vad älskar vi att få höra?

In all the pain and misery, remember to look for the beauty.

Postat 25 november, 2013 av jennifer

Svara

In incredible India you will always, no matter where you go, find someone who’s struggling for their living. The man carrying this heavy wooden piece, the dog on the same street who’s missing one leg, the lady next to my office who wash her clothes under the tap by the street. It never ends. And every time it’s like my heart stops for a second and I remember how god damn lucky I am. But it’s a feeling mixed with pain, the pain you sometimes feel for all those people who’s suffering. Be grateful for who you are, for what you have, and remember to not only see the misery, but also to open your eyes for all the beauty in the world. ❤️

För ung för att stanna.

Postat 24 november, 2013 av jennifer

Ibland slår det ner i mig som en blixt från himlen. Hur mycket jag har kvar att se och upptäcka. Följt av rädslan för att nöja sig. Jag är rädd för att flytta någonstans, in i en bubbla och tro att livet är komplett. Rädd för att jag några år senare inser att jag glömde bort att göra allt det där jag alltid drömt om. Drömmar förändras i och med att vi växer, men vissa saker känns som att de är en del av mig. Jag vill inte flytta hem och fastna i Sverige, jag vill inte fastna här. Jag vill vidare. Jag vill inte bara resa genom kulturer och länder, jag vill bo i dem!

Jag är för ung för att fastna någonstans. För ung för att stanna.

Och jag drömmer om att åka tillbaka till mitt Nya Zeeland.

Fashionshow – indiska kläder är fantastiskt vackra!

Postat 24 november, 2013 av jennifer

Lördagskvällen var himla fin.

Vi åkte ut till OG’s resort mitt ute i ingenstans och där var en scen uppsatt ovanpå poolen. Träden var klädda i ljusslingor och stämningsfull musik värmde upp åskådarna som väntade på att få se en fashionshow med dans och indiskt mode!

Efter show och drinkar åkte vi till Dream. Dansade, drack whiskeycola, önskade att vi (eller JAG) hade öronproppar (än en gång) och undvek hungriga indiska mäns blickar. Jag tror aldrig jag hade pallat gå ut här om vi inte hade varit i tryggt, manligt sällskap. Slutligen åt vi kyckling och naan på Chillax innan sängarna kallade och jag somnade cirka 5.30. Typisk utekväll, sån man kan tycka att man behöver (och uppskattar) ibland.

Bilder från showen…

Bakom det röda skynket gömmer sig två vältränade män, med bar överkropp.

Precis som med alla catwalks så är det här inte exakt vad inderna går klädda i. “Kjolen” på män har jag uppfattat att man har vid högtidliga tillställningar, eller om man är fattig (så man ser det rätt ofta med andra ord. Saris, det stora tygstycket som kvinnorna sveper sig i, är rätt vanligt men de är inte alltid extremt vackra utan mer ‘basic’ och vardagsaktiga. Dock är saris allt väldigt färgglada, det är uppiggande! Och den stiliga(!) mannen på sista bilden, det är någon typ av kläder de kan tänkas ha när de gifter sig eller liknande.

Och icke att förglömma, såhär såg jag ut. Med dresscode svart. (Här i Indien har jag endast två svarta toppar.)