De finaste sakerna.

Från fredag efter lunch till söndagkväll hängde jag med tre av min favoritpersoner i hela världen. Min mamma, moster och mormor var nämligen på besök här i Helsingfors. Därav tystnaden på bloggen. För ibland behöver man helt enkelt ägna sig helhjärtat åt något, och åt någon. Vi har bott på hotell och jag har guidat dem runt i Helsingfors, ätit massor av god mat, fikat på caféer och skrattat åt hur knasiga de kan vara ibland. Och känt mig så himla tacksam över att de tog flyg och tåg hit för att komma och hälsa på mig (mer om just det ämnet en annan dag). Så mycket kärlek att hänga med släkten!

mamma-moster-mormorbeautiful-things

Bild.

Så igår när det var måndag ville jag göra absolut ingenting. Så då gjorde jag det, alltså ingenting. Eller jo, jag började titta på How I met your mother, som jag aldrig riktigt tittat på. Detta efter att precis ha avslutat alla säsonger av Friends. Sån tomhet att efter drygt ett år vara klar med en sån legendarisk serie. Ser nu fram emot ännu mer allmänbildning från ännu en serie i världsklass.

Ville mest bara säga hej till er, och berätta att jag hade en väldigt fin (och busy) helg. Efter fina stunder med vänner eller med släktingar så är det alltid lite trist och lite svårt att säga hejdå. Och väldigt lätt att fundera på vad som egentligen är meningen med allt, varför man bara inte bor nära alla de där människorna man älskar så. Jag fattar liksom varför folk väljer att bo kvar i sina hemstäder och hemländer .

Bästa vänner, coola föräldrar & bebismys i Herrljunga.

De tjugofyra timmarna när roligaste gänget intog Herrljunga.

Det här var anledningen till att jag i sista sekund bestämde mig för att ta ledigt ett par dagar extra. Min hembiljett var inte förrän på tisdag och mina bästa vänner skulle träffas kvällen innan. När man bor så utspritt som vi gör, i olika städer och länder, så gäller det verkligen att ta tillvara på varje tillfälle som ges.

Efter kvällsmyset i Hindås och en sleepover där så hoppade vi in i Volvon och drog ut på landet, till Herrljunga, den lilla staden jag bloggat om tidigare. Där stormade vi in i Frosts nyinköpta hus och mötte upp andra hälften av vårt gäng (förutom en missing piece i Spanien).

Det var riktigt varmt ute och det fanns bara en sak att göra: hänga vid poolen.

Vi doppade oss och satt sedan mest på poolkanten och sippade på prosecco, i solen som bestämde sig för att gå i moln en stund och så fick vi även njuta av lite regndroppar och bullrande åska. Det gjorde absolut ingenting.

Här är fröken Frost (eller frozen som vi kallar henne) med sin bebis-i-vagn i ena handen och ett glas bubbel i andra handen. Mom-life balance skulle vi kunna kalla det.

Emma och hennes sambo är kanske Sveriges coolaste föräldrar. De har just flyttat in i huset och håller på att renovera helt själva, samtidigt som en åttamånaders Loui-bebis kräver uppmärksamhet alla sina vakna timmar. Och de gör liksom inte världens grej av att en liten mini-människa har kommit in i deras liv. Vi är 5 stycken som hälsar på och sover över – de ordnas utan problem med sovplatser, två stycken i en 120s säng, två på soffan och så går hennes sambo och sover hos grannen så jag får plats i sängen med Emma och bebis. Och bebben, han somnar i en vagn medan vi sitter på terassen och sippar på gin&tonics.

bebismys
Hur bedårande är han inte?? Han var faktiskt lyckligare än det ser ut i min famn… ;)


Och detta, toppar vilken perfekt sommarkväll som helst!

Det är väldigt mycket pyssel och händighet över Emma, hon gör massor av inspirerande DIY och delar med sig av allt detta på sin Instagram: @Elsegreta, samt på bloggen med samma namn. Att komma hem till henne är därför alltid lika spännande. Hur fina är till exempel inte de här drinkpinnarna i marmor?? För mig, som inte är så händigt lagd, är det helt otänkbart att kunna renovera sitt hus, själv. Sen beundras jag också av Emma för att hon inte har den där prestigen som alla andra mammor verkar ha. Hon plockar ur en barnmatsburk ur kylen och säger ”och en sån mamma som lagar egen barnmat, en sån är jag inte”.

På tisdagmorgonen öppnar jag ögonen till det här söta lilla ansiktet och hans jollrande. Det är omöjligt att inte vakna på gott humör när han ger en världens största leende och börjar klättra på en som om det är Mount Everest han tänker bestiga.

Bebisar är så häftiga och fascinerande! Deras omättliga nyfikenhet och vilja är beundransvärd och förmodligen högst nödvändig – hur skulle man annars lära sig att gå eller prata?! Senast vi träffade Loui i januari var han mest en liten grönsak, och nu är han en stor bebis som klättrar på allt och lärt sig att låta som en indian. Glad är han för det mesta också, ibland tänker jag att lugna föräldrar får lugna barn – men sen vet man ju att sådant ska man inte direkt uttala sig om och det finns säkert inte några vetenskapliga bevis för det.

Vi äter frukost och gör oss redo för att åka hem igen, Rebecca och hennes man ska till Spanien på semester, Lisa flyttar till Indien och jag tar flyget hem till Helsingfors. Våra liv fortsätter på olika håll, men vi planerar redan för nästa gång vi ska ses – var, när och hur det blir är alltid lika oklart, men det löser sig alltid. 6 år har gått, 3 år på distans, och vi håller fortfarande ihop. 

What your parents never told you.

Året var 1978, den här tjejen från Gällivare och killen från Boden hade just träffats. Min mamma och pappa.

70-talet

Och där sitter de, helt casual på en skoter – och röker. Exakt sådant som ens föräldrar aldrig berättar för en. Men så gräver man i minneslådorna och det som göms i snö… Så himla söta ändå! Och vi har väl alla varit unga? Även om mamma snabbt försökte förklara att de bara fejk-rökte (på en skoter, mitt i vintern), jag undrar vad pappas förklaring är?

Idag är de skilda, och ni vet, livet går vidare och sådär.

Första bebisen.

Nog är det värdefullt att få vara en del av en gemenskap som våran. Senaste vi sågs alla var på Ruts bröllop i augusti och alltså ett halvår sedan. Där emellan har jag träffat Sofia, Hjalmar och Frostis på egen hand – men det är ett mirakel varje gång vi lyckas ordna det så att dessa utspridda själar kan träffas allihopa. Från Malmö till Göteborg, Jönköping, Herrljunga, Stockholm och Helsingfors. Och nu beger en av oss sig till Warszawa också.

Så de gånger vi ses är alltid extra fina och alltid för korta. Ibland krävs det också dramatiska händelser som till exempel bröllop eller som den här gången, att en bebis kommit till världen, för att vi verkligen ska ta tag i det och ses.

Mycket glädje och kärlek i denna bild och oss emellan. Och så lille bebisen, första bebisen, som kom till världen i slutet av november. Vilken liten kille alltså! Ljuvlig. Bebisljuvlig.

Vi hoppade in i bilen på lördagsmorgonen och plockade upp dessa två töser på tågstationen. Mumin min fick äran att köra i snökaoset, det klarade han fint. Medan vi tjötade ikapp lite sedan sist.

 

Frostis som tar hand om lillbebisen på heltid, i en förtjusande lägenheten i den lilla staden Herrljunga.

Och vi hade såklart med oss en liten present, man kan ju inte annat än att låta bli när något sådant stort skett. Vi skippade kläder och gick inför en sångbok och ett set med tallrikar och bestick. Bebistallrikar och bebisbestick. Bebisen är inte riktigt där ännu, men det är ju bra att vara förberedd tänkte vi! En present till lille L från tanterna.

Se så glad han blev! Hehe.

Oioioi, kolla på den här lilla handen! Förlåt för bebisbildsbomb, men man bara måste ju!

Vi tog en promenad också ute i vintern.

Det var den lördagen det – och dagen innan var det ju faktiskt fredag (råkade skriva lördag i bloggen, oopsie). Sen åkte vi hem och blev bjudna på middag hemma hos bror min. Också väldigt fint!

Kompiskärlek.

Idag är en sån dag då hjärtat värker av kärlek. Vänskapskärlek. När ens bästa kompis plötsligt har en bebis och fyller år och jag inte vill något hellre än att få gå och knacka på hennes dörr och ge henne en lång lång kram. Det är då expat-livet suger som mest. Avstånden. Senast vi träffades så sa hon jag tror faktiskt att vi kommer bo i samma stad, en dag. Det är inte omöjligt och herrejösses vad underbart det skulle vara.

Men dagar som dessa så är jag samtidigt så fruktansvärt tacksam, över att få ha en människa i mitt liv om än på avstånd som betyder så mycket för mig. Det är värt allt.

kompis kärlek

Från en av kanske de bästa kvällarna vi haft ihop. Den tidiga sommaren 2013.

Stockholmshäng.

Hallå och god morgon söndag. Regnet singlade ner över staden både igår och idag. Men det gjorde faktiskt inte så mycket, varken igår (perfekt för att hänga på Fotografiska) eller idag (perfekt för att ta det lugnt framför Nyhetsmorgon). Vi hoppade den tänkta morgonpromenaden innan frukost igår. Åt istället en lite längre och mysig frukost bestående av knäckebröd, soya chokladmjölk (obs räknas ej som socker), riskakor med skippy och kaffe. Ungefär samma denna morgon fast även med rester från gårdagens fruktsallads-middag. Mmmm.

Det blev dock en hel del promenerande igår. Arm i arm jag och Hjalmar till att börja med.

Från Söder upp längs hela Drottninggatan. Det blev några vändor fram och tillbaka längs Drottninggatan. Hösten är fortfarande färggrann och temperaturen kring tio grader känns inte för kall.
  

Vår göteborgs-kompis Sofia var även på besök i staden – vilken lycka! Det är inte ofta som hälften av vårt gäng av en slump är samlade i samma stad. Vi lunchade och shoppade. Shopping dränerar mig mest på energi, men vad gör man inte för sina ljuvliga vänner? Fick sympatisera med Sofias shoppinglycka!

När kvällen smög sig på drog vi på partystassen, delade på en flaska vin och hängde på olika barer tills vi ramlade hem någon gång vid halvtre. INTE. Vi kröp ner i sängen jag och Hjalmar (Obs, Hjalmar är ett smeknamn, hon är en tjej), tittade på Paradise Hotel, Så mycket bättre och Jobs. Jobs verkar himla spännande – men vi orkade inte se klart den utan somnade… Lugnt, skönt och så inte ”vi är 23 och 24 och lever livet”, HAHA. Oh, well. You can go your own way och så vidare.