Första bebisen.

Nog är det värdefullt att få vara en del av en gemenskap som våran. Senaste vi sågs alla var på Ruts bröllop i augusti och alltså ett halvår sedan. Där emellan har jag träffat Sofia, Hjalmar och Frostis på egen hand – men det är ett mirakel varje gång vi lyckas ordna det så att dessa utspridda själar kan träffas allihopa. Från Malmö till Göteborg, Jönköping, Herrljunga, Stockholm och Helsingfors. Och nu beger en av oss sig till Warszawa också.

Så de gånger vi ses är alltid extra fina och alltid för korta. Ibland krävs det också dramatiska händelser som till exempel bröllop eller som den här gången, att en bebis kommit till världen, för att vi verkligen ska ta tag i det och ses.

Mycket glädje och kärlek i denna bild och oss emellan. Och så lille bebisen, första bebisen, som kom till världen i slutet av november. Vilken liten kille alltså! Ljuvlig. Bebisljuvlig.

Vi hoppade in i bilen på lördagsmorgonen och plockade upp dessa två töser på tågstationen. Mumin min fick äran att köra i snökaoset, det klarade han fint. Medan vi tjötade ikapp lite sedan sist.

 

Frostis som tar hand om lillbebisen på heltid, i en förtjusande lägenheten i den lilla staden Herrljunga.

Och vi hade såklart med oss en liten present, man kan ju inte annat än att låta bli när något sådant stort skett. Vi skippade kläder och gick inför en sångbok och ett set med tallrikar och bestick. Bebistallrikar och bebisbestick. Bebisen är inte riktigt där ännu, men det är ju bra att vara förberedd tänkte vi! En present till lille L från tanterna.

Se så glad han blev! Hehe.

Oioioi, kolla på den här lilla handen! Förlåt för bebisbildsbomb, men man bara måste ju!

Vi tog en promenad också ute i vintern.

Det var den lördagen det – och dagen innan var det ju faktiskt fredag (råkade skriva lördag i bloggen, oopsie). Sen åkte vi hem och blev bjudna på middag hemma hos bror min. Också väldigt fint!

Kompiskärlek.

Idag är en sån dag då hjärtat värker av kärlek. Vänskapskärlek. När ens bästa kompis plötsligt har en bebis och fyller år och jag inte vill något hellre än att få gå och knacka på hennes dörr och ge henne en lång lång kram. Det är då expat-livet suger som mest. Avstånden. Senast vi träffades så sa hon jag tror faktiskt att vi kommer bo i samma stad, en dag. Det är inte omöjligt och herrejösses vad underbart det skulle vara.

Men dagar som dessa så är jag samtidigt så fruktansvärt tacksam, över att få ha en människa i mitt liv om än på avstånd som betyder så mycket för mig. Det är värt allt.

kompis kärlek

Från en av kanske de bästa kvällarna vi haft ihop. Den tidiga sommaren 2013.

Vackra Göteborg och kompiskontot.

Hoppsan hörni! Gårdagens gråregniga dag sprack upp till en alldeles vacker hösteftermiddag. Perfekt för att promenera runt halva Göteborg och bara andas in staden och det sista av hösten.

Jag och Martin möttes vid Brunnsparken och hamnade tillsist uppe på Skansens Krona som ni ser på bilden nedan. En av mina absoluta favoritplatser i Göteborg helt klart, där man ser ut över hela stan. Det är också alltid lika kul att träffa Martin! Han är så himla go. Äkta Göteborgare med ett stort hjärta som älskar friluftsliv. Om det inte vore för att en lycklig tjej som också är en vän till mig redan haffat honom så skulle jag ha tipsat er singeltjejer i området. Hehe.

Vi gick och gick och gick. Tog ikapp det senaste året och så. Pratade mest om distansförhållanden, Schweiz, Finland och att söka jobb, och den där ovissheten över framtiden.

Glömmer bort hur tacksam jag egentligen är över att min höst löste sig finare än jag kunnat föreställa mig – hur kan jag inte vara lycklig liksom? Det är ju perfekt. 

Sen på bussen hem ringde jag en barndomsvän uppe i norr. Bobbie brukar jag kalla henne för. Jag har så himla många i min omgivning av vänner och bekanta som är gravida eller just har fått barn. Hon är en av dem som väntar en liten bebis i vinter. Vi är lika gamla men hon har plockat så många fler vuxenpoäng bara det senaste året. Hon påpekade dock att det är kul hurdant extremt Svenssonliv jag lever just nu jämfört med tidigare i livet.

I övrigt kändes det väldigt fint att prata med någon hemifrån, hemifrån Gällivare. Lite som jag tycker det är kul att beskriva hur annorlunda Finland är, lite likadant är det med Gällivare och norr. Det känns som ett annorlunda land. Särskilt då majoriteten av mina vänner där uppe jobbar i/med gruvan!

Bobbie: Vad är det nu du jobbar med igen? Jag har ju alltid så svårt att förstå vad det är du har pluggat.
Jag: *ger basic info om företaget* Och mitt jobb är att få människor att upptäcka det här! Du vet, det som kallas marknadsföring?
Bobbie: Ja alltså jag är inte HELT bakom flötet!
Jag: Vet du vad SEO är?
Bobbie: Vadförnåt?
Jag: Sökoptimering?
Bobbie: Nää.
Jag: *fnissar* Nä just det.

Men hon kan sina hundratals verktyg (vilket är rätt ballt) och jag kan min SEO. Och det fina är att vi har varit vänner sen dagis och jag kan fortfarande ringa henne och få ett gott skratt och några plus på kompiskontot.

Ser fram emot den här helgen, ska besöka en och annan bästis här i krokarna. Tycker dessutom jag måste bli bättre på att ringa mina vänner som jag träffar så sällan, det gör mitt hjärta gott!