Skype-poesi på jobbet en onsdagseftermiddag.

A i den här konversationen nedan är Ari min bästa finska kollega. Han är helt underbar och vi alla älskar honom väldigt mycket av en rad olika anledningar. Han är även kanske världshistoriens sämsta roomie (inte självupplevt) men har än så länge inte blivit utkastad (det är nog egentligen bara en tidsfråga). Jag tror också att han har ett hjärta av guld, bakom den finska, karga och kyliga fasaden (han är visserligen varken särskilt karg och kylig).

Han sa till mig idag att jag alltid är så glad, misstänksamt glad i hans mening. (Tydligen har min ledsna dagar inte varit särskilt uppenbara överhuvudtaget). Och jag började predika om diverse övningar för att vara glad slash lycklig. Jag fortsatte sedan att spamma honom med citat om lycka, varpå denna konversation utspelade sig – och jag tyckte den var så vacker att jag måste dela med mig…

A: I want to know the whole spectrum of feelings. I want to be sad, mad, tired, glad, confused, unsure, confident, excited, and scared.
J: yes yes yes, me too and I am. all the time. sometimes too much
A: good
A: and I want to be drunk

20140409-182610.jpg

Och här är han, Ari. På en strand i München, med vinflaskan i hand.

När man hittat sina själsfränder.

Ju längre man är borta hemifrån, desto tydligare blir det. Det här med att vara utan sina bästa vänner, eller inte utan, men alldeles för långt ifrån. Ibland slår det mig hur meningslöst det är. Jag har träffat många fina människor, jag har många många fina vänner, men jag hittade mina själsfränder på högskolan. Och livet är lite tråkigare när man inte kan hänga med dem så fort man känner för det. Vi kallar oss själva för Roligaste Gänget. Göteborgaren som kläckte det en gång, att vi är så jäkla roliga. Haha, ja, det är vi. Älskar oss. Och saknar oss ännu mer.

20140321-081901.jpg20140321-081911.jpg20140321-081936.jpg

Saknar även Sanna-bönan! Jag skrev min uppsats med Emma och henne som ni ser på bilden nedan. Det var ett Dream Team alltså.

20140321-082044.jpgHär hade vi precis haft opponering. Och ja ni ser ju, lyckan var total.

Och några fler Jönköpingsvänner saknar jag också. + Freddie som jag gärna skulle vara rumskompis med igen :-)

20140321-082107.jpg

Fan alltså, är glad för våra minnen och att vi fortfarande har kontakt osv (hehe ett halvår senare liksom). Men jag skulle må så bra av att få bo med er alla i samma stad!

Gillar dock de små updatesen som vi ger varandra vi Facebook, snapchat, whatsapp och så vidare. Och förhoppningsvis ses vi i sommar. ❤️

Lördagskvällen.

Det var så himla trevligt i gårkväll! Världens bästa pappa, som han råkar vara, lagade oxfilé och potatisgratäng med Karl-Johan svampsås. Det njöt vi av tillsammans med mina urfina väninnor Anna och Elin. Och så Morbers röda vin till det. Det var ju en nyhet jag var snabb att smaka när jag kom hem till Sverige.

20140126-113216.jpgDet här är Anna. Elin uttryckte sig så att det är hennes fulaste och snyggaste kompis. Och som ni ser är det här snygga Anna. Fantastiskt go tjej! De är dem båda, shit så lyckosam man är med diamanter som dessa

20140126-113222.jpgDet här var maten. Oxfilé kan ju vara bland det godaste? Och svampsås! Pappa kan han!

Sen satt vi och avhandlade en rad olika samtalsämnen. Så som min prins, Annas jobb, vänner som tar droger, gamla minnen osv. Det där med droger är så himla svårt, jag är liksom emot det men är ju av naturen att människor får leva sina liv så som de vill. Samtidigt är det ju hemskt att bara titta på, vem vet hur det ska sluta? Men vi är vuxna människor med fria viljor. Vissa av oss kommer sätta oss själva i skiten och få ta konsekvenserna av det.

Nu är jag framme i Göteborg, sitter och väntar på väskan! 5 dagar kvar i Sverige.

En anledning att komma hem.

Tiden mellan mina besök i Gällivare blir allt längre och vistelserna blir allt kortare. Det känns naturligt och skönt. Jag skulle vilja ta min södervänner och N hit, jag skulle vilja visa dem hur vackert det kan vara och typ “här är raggen, här kör unga människor bil om kvällarna som en social sysselsättning”.

Här är caféet Alla Tiders där min gamle vän Miranda jobbar. Mycket god mat och fika!
20140123-214235.jpg
Lisa och Miranda. De var de första jag mötte och jag satt med tappad haka när jag lyssnade på deras galna upptåg. Känslan av att ha varit i Indien för länge. Det känns så himla tydligt, kontrasten, hur frispråkiga vi är här inom “vissa ämnen”.
20140123-214243.jpg
Elin och Rebecca. Vi tre höll ihop på dagis. Är det inte ganska vackert att vi fortfarande hänger? I morgon ska vi gå och se en basketmatch mellan Luleå och Uppsala.
20140123-214425.jpg

Och mormor besökte jag igår kväll! Fick renkött och blodkorv. Samt kladdkaka med hjortron och bär till efterrätt. Mormor bor så mysigt i Tjautjas, som en liten fjällby. Och med en björn på golvet.

20140123-220212.jpg20140123-220231.jpgGissa vem den här fröken är?

I övrigt tar jag det lugnt här hemma. Njuter av lugnet och god mat, sovmorgnar och gott sällskap. Och saknar, det gör jag också.

/Jennifer, som i samma stund som hon skriver klart det här kände hur huset skakade som om hela Malmberget ramlade ner i gruvan…

Kärlek från olika håll.

Jag fick ju massvis med kärlek i Indien, det var aldrig någon bristningsvara. Däremot saknade jag kärleken från ett gäng bästa vänner och de depåerna har nu äntligen fått fyllas på igen. Fy vilken fin helg! Jag är så glad att det passade för alla mina diamanter att komma hit till Göteborg och mötas upp för en hel helg. Finns såklart ytterligare några jag hade viljat träffa, tex Sanna och Fredrika, men som sagt, ni är välkomna till München!

Så vad har vi gjort? Uppdaterat om det bästa och viktigaste som hänt under hösten. Hängt asmycket på caféer, för det är så vi gör i Sverige och det tycker jag är alldeles riktigt. Druckit vin. Skrattat tills magen gjort ont. Öst kärlek över varandra och bara njutit liksom. Och ungefär såhär såg det ut i bilder. (Jag kastade mig för övrigt över en semla när jag såg att det finns på plats på caféerna, så svenskt och en favorit!)
20140119-221852.jpg20140119-221554.jpg20140119-221600.jpg20140119-221615.jpg20140119-222159.jpg20140119-222239.jpg20140119-222246.jpg20140119-225749.jpg20140119-222258.jpg

Jag är nog lite extra glad och tacksam över att diamanter som dessa finns i mitt liv idag, just för att det inte alltid varit en självklarhet. När jag var barn och tonåring fanns det stunder då vännerna inte vara lika fantastiska, men de tiderna är förbi. Nu är jag en hemskt lyckosam människa!

För att maximera kärleksboosten ytterligare så åkte jag för att träffa min bror och hans flickvän hemma hos henne. De bjöd på godaste tacosen, te, prat och skratt. Vilket härligt par de är alltså, är väldigt glad för min brors skull att han hittat en så fin tjej.

20140119-225449.jpg20140119-225459.jpg20140119-225506.jpg
Sandra hade en väldigt söt liten terrier och ett kanonfint hem med en kulturell touch. Massor av böcker, så som jag drömmer om att ha det en dag!

Och det var den helgen! Lugn och lycka sprider sig i mina ådror, jag kramar min nalle och ska drömma söta drömmar om min prins i Indien.

Mina bästisar ❤️

Är cirka sååååå lycklig just nu. Får somna bredvid fyra av mina bästisar från högskolan i en lägenhet i Majorna i Göteborg. Bättre kan det knappt bli, bara en stjärna fattas oss.

Trots snöstorm tog jag mig in till stan och mötte upp Sofia. Så anslöt sig Lisa och Emma ett par timmar senare, vi hamnade på Noba (asmysig bar här i Götlaborg). Och tillsist kom även Rutan, eller ja Rebecca. Fy sjutton vad jag gillar dessa brudar!

20140118-014117.jpg

Och dessa pärlor ska jag få hänga med tills på söndag. Nu ligger vi fem stycken packade på Sofias trettio kvadrat. Ni kan bara tänka er hur mysigt det är. Åh vad jag behövde socialt umgänge i form av bästa vänner, så himla himla bra!

Livet är bättre med vänner och just nu har jag inga.

Jag har alltid haft vänner runt omkring mig. I de tidiga skolåren var det kanske lite struligt i och för sig. Jag minns hur de vänner som började umgås med mig inte vågade säga det till den bossiga lilla damen i vår klass. Jag minns hur mina två bästa vänner satte upp en fälla för mig med en tredje tjej som var bland de mer populär i stan. Hon bjöd hem mig till henne, vi hängde och spelade monopol – och det var bara för att mina “vänner” bestämt detta med henne och för att hon sen skulle kunna säga hur tråkig jag var att umgås med? Jag vet aldrig riktigt hur det gick till egentligen, varför min vänner gjorde så. Men det är något jag minns och det smärtar att barn kan vara så elaka. År senare blev den här “populär tjejen” en av mina närmsta vänner. Även de som inte vågade säga att de följde med mig hem efter skolan blev ett par år senare mina bästisar. Ödets ironi? Och någonstans mellan högstadiet och gymnasiet började en fin skara av vänner samlas i mitt hjärta. På högskolan hittade jag några själsfränder, utomlands knöt jag många fina vänskapsband och jag har nära vänner som jag haft sedan dagis.

Men just nu. Just nu känns det verkligen som att något fattas i mitt liv. Mina dagar ser likadana ut och mina helger är meningslösa. Jag har många bekanta här i Kochi, det är många supergulliga människor. Men alkohol är nästan alltid med i bilden (så himla tröttsamt) och de flesta manliga bekantskaperna har eller försöker liksom flirta med en. Jag har Judith och Moritz, tackolov, men de är borta i helgen och då blir den här avsaknaden av en vänskapskrets så jäkla tydlig. Sen har jag en nära indisk kompis också. Och hursomhelst, nej det är inte så jävla synd om mig. Jag vill bara dela med mig till er om hur det kan vara ibland. Att vi kan ligga i en säng en lördag, räkna timmarna och bara vilja att dagen ska ta slut.

Men vi har ju alltid möjligheten att välja hur vi vill se på våra situationer, lyckosamma som olyckliga. Så just nu funderar jag på om jag ska…
1. Se någon av de filmer jag har på min mac, som jag redan har sett?
2. Sätta mig på ett café och maila till vänner, blogga och göra sådant mysigt – som så många gånger förr?
3. Åka till Lulu Mall och tröstshoppa? Och trängas med hundratals indier… (Alla vet ju dock att om man dövar sina känslor med shopping/alkohol/sex whatever, så mår man bara sämre sen…)
4. Tvätta en till maskin och gå till gymmet för dagens andra pass så fort det blir eftermiddag och de öppnar igen?

Det svåra i att göra något av det här som jag annars skulle älska att göra – är just det faktum att min vänskapsådra är nästan uttömd och suktar efter att ha ett gäng nära vänner som man träffar på en regelbunden basis!!

20131130-131627.jpg
Kan i alla fall trösta mig med att igår var en fin dag på stranden i Cherai. Följt av gym och bio. Helt perfekt.

/Jennifer, uppgiven över saknaden av nära vänner

Pappas flicka.

Jag minns hur stillsamt tårarna lämnade hans ögon den dagen han skulle lämna sin dotter i hennes nya hem, den dagen hon flyttade hemifrån. Jag vet hur mycket kärlek varje kram innehållit sedan dess, varje gång hon kommit hem igen efter varje äventyr. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns när ens barn växer upp, när pappas flicka plötsligt en dag ger sig ut i världen på egen hand. Hon som brukade “maka pappa mat” när han kom hem senare från jobbet, som låg på soffan när hon inte kunde sova och somnade intill honom när han tittade på tv. Hur han alltid provocerat henne och fått henne att utvecklats och nå nya höjder. Han har alltid stöttat (förutom när hon ville bära “sommarskor” mitt i vintern och gå utan täckbyxor) och varit så stolt. Alltid har han pussat hennes kinder och önskat henne det absolut bästa. I och med att hon blev äldre kunde de vandra i fjällen, plocka hjortron och fiska tillsammans. De besökte Island tillsammans. Idag pratar de ofta över Skype och delar sina klokheter, medan hon försöker få sin något gammelmodiga far att tänka lite mer som en naiv och drömmande nittiotalist, det är svårt.

Grattis på farsdag pappa.
Jag älskar dig.

20131110-234812.jpg
Tydligen är vi lika min far och jag när han var i tjugoårsåldern? Det måste givetvis bero på sexpacket tänker jag.

Mamma.

Jag tror att typ alla fyller år i dessa dagar, oktober, känner ni också det? Och idag är det min kära moders tur. Min mami dear. Och min tid är knapp just idag så jag hänvisar till ett vackert inlägg jag skrev om min mamma i maj tidigare i år. Samt förra årets grattishälsning.

Hon fick även ett fint rim av mig idag:

Mamma eller mor, se vad du blir stor!

Ännu ett år har gått
och inga (fler) gråa hår har du fått.
Hur gammal du är spelar ingen roll,
än så länge har du koll.
Jag hoppas du firar,
även om du med dina väninnor i helgen inte svirar.
När du kommer hit till öst, får höra min röst
och ge mig din tröst. Då ska vi också fira,
om än utan julgran och spira.
Tack för att du satt mig till livet,
trots att jag ibland tar det för givet.

Grattis till dig mami dear,
känn för åldern ingen fear!

Blod är tjockare än vatten.

För ett år sedan skrev jag ganska vackert om någon som fyllde år. Denna någon fyller förvånansvärt år i år igen. Och denna någon är ingen mindre än min bror! Sådant, födelsedagar, nämns alltid mer eller mindre i bloggen min och jag hittade det här inlägget från 2009. Ni kan se hur mitt språk förändrats (förbättrats) med åren! Dock är även texten nedan skriven av mig 2009, så det handlade nog mer om ett visst ‘bloggspråk’. 

Men nu var ju det här inte om mig…

Grattis Jesper, min älskade storebror!

Och dagen till ära vill jag dela en text som jag presenterade under ett svenska nationellt-prov på gymnasiet (4 år sen). Vi skulle välja två ‘verk’, jag valde en text om syskonkärlek och den andra bilden på oss här nedan.

I krönikan ”Tre små syskon blir stora” beskriver Sara, hur hon börjar inse att både hon och hennes syskon nu sakta men säkert blir stora och går skilda vägar. Hon har vuxit upp tillsammans med både en lille- och storebror och har bland annat lärt sig under vägens gång att pojkar gör nästan vad som helst för att undvika att deras syster börjar grina. Det centrala i texten är att den yngsta brodern nu är sist ut att lämna hemmet. Krönikören menar att kanske har de alla tre tagit in klivet i vuxenvärlden men de kommer ändå alltid ha kvar sina roller som syskon, lillebror kommer alltid vara lillebror. 

Mitt andra verk är en bild av mig och min storebror, fotad av vår mamma. Det var år 1996, jag hade nyligen fyllt fyra år och min bror var sex. Han hade just kommit hem från en resa utomlands och vi är glada att ses igen. Jag tycker bilden visar hur mycket vi tycker om varandra syskon emellan och att vi saknar den andre när vi är ifrån varandra.

Sara skriver i sin krönika att syskon kanske är den starkaste och tydligaste av alla ovalda kärlekar. Syskonkärlek som det så vackert beskrivs när syskonen bråkar om vem som ska få sitta i framsätet, få den största tårtbiten eller den ena bara retar den andre helt utan anledning. Alla de gångerna ni skrikit och slagit på varandra, eller bitits och nypts som jag och min bror gjorde. All frustration och hat man kan känna för att i lugnets stund inse den starka kärlek er emellan.

Det står inte skrivet i krönikan att dessa bråk skedde men som det syskon jag själv är så vet jag.När syskon sedan lämnar varandra, sin trygga familj som de är så vana vid, kanske inte bråken kommer vara desamma längre med taskiga ord och slag men principen kommer finnas kvar. De gånger ni träffas kommer ni uppföra er på det sätt som liknar det sättet ni var på som barn. Det är just det jag tänker mig att krönikören syftar på i sin berättelse, de kan växa och bli vuxna hur mycket som helst men ingenting kommer att förändra deras syskonrelation. Och det är vackert.

Ungefär samma mening finns i den här bilden, lillasyster och storebror kommer gå sina egna vägar en dag och lämna det trygga boet där de vuxit upp och aldrig varit utan varandra. Lillasystern kommer fortfarande ringa till sin broder när hon är i behov av hjälp och behöver höra den där trygga rösten som får henne att tro att allt som han säger är sant och att det inte finns något att oroa sig över. För hon kommer fortfarande leva med synen om att storebror vet bäst och kan mest.

Med de här verken vill jag förmedla att generellt så kommer alltid blod att vara tjockare än vatten. Det uttryck som betyder ungefär att familjen är viktigast eller åtminstone starkare än andra relationer. För man kommer aldrig ifrån det faktum att man är av samma blod och i de flesta fall så hur mycket hemskt som än händer så förlåter man oftast en familjemedlem. Men jag vill också poängtera att vi som människor är beroende av båda för att överleva, både blod och vatten.

Och precis som Sara Nygren avslutar sin krönika med att citat ”Och hur vi än gör med det här att bli vuxna eller ej, är han ändå alltid min lillebror”, så kommer jag alltid vara Jespers lillasyster. Och innerst inne kommer vi alltid vara såhär kärleksfulla mot varandra, som bilden visar.

- Jennifer, 17 år.