Den här låten är fin och stämningsfull till ett litet vemodigt inlägg.
Även om det inte är lesbisk kärlek det råkar handla om just nu, som det gör i filmen där låten är med. (Lost and delirious, se den.)

Ibland får jag för mig att människorna i min omgivning bara spelar ett spel. Att de som är mina vänner, egentligen inte vill umgås med mig. Att de pratar om mig bakom min rygg. Att de känner sig tvingade och att jag är på dem som ett jobbigt plåster som inte går att slita bort. Ibland tänker jag att jag sagt någonting elakt och jag får jättemycket ångest. Eller varför sa jag inte vad fin hon var idag, hur kunde jag glömma det, är jag så självupptagen? Jag tänker att de inte tycker om mig, fast än jag älskar dem massvis. Jag tänker att från deras sida är allting fejkat, bara ett spel. Att jag går runt i någon sorts drömvärld utan att förstå vad som försiggår. Och en dag kommer de försvinna, lämna mig. Säga att, nu räcker det.

Vart kommer den här tviveln ifrån? Varför är vi så otroligt sköra som människor och rädda för att bli bortstötta och hamna utanför? Varför behöver vi den ständiga bekräftelsen för att känna att vi duger och att allting är bra?

Det är inte rättvist, inte mot mig själv och framför allt inte mot mina vänner.

Men jag har hört om människor där vännerna försvunnit ur deras liv och jag har hört hur ont det gör. Jag vill aldrig förlora er, inte för allt i världen. Och hur ska jag få mig själv att förstå att vår kärlek är ömsesidig? För det vet jag ju innerst inne.

Fina ni. Om vi någon gång skiljs åt så vill jag att ni ska veta att jag aldrig ville er något illa. Att jag älskade er massvis och att ni var min dagliga dos av lycka.
Ni vet vilka ni är, ni mina vänner.