Skrivarkurs & en dag utanför komfortzonen.

Ikväll är jag lite lite stolt, över mig själv. Jag insåg när jag satt på bussen påväg hem från stan att idag var en speciell dag, på något sätt en viktig dag för framtiden (även om sånt är svårt att förutse och man säkert alltid har fel och att de viktigaste stunderna är sånna man inser först i efterhand).

Jag steppade nämligen utanför min komfortzon idag. Tog tag i något som kändes halvt skrämmande och halvt underbart. Något som jag egentligen kanske kunde ha skjutit på till i morgon, och dagen efter det och dagen efter det. Tills man plötsligt sitter där, 42 år gammal och undrar vad som hände med alla de där drömmarna som man en gång hade. Och för att inte hamna där tycks det vara så att man ibland måste göra obekväma saker. Kanske kan jag berätta mer om det en annan dag.

En annan viktig och superrolig sak jag gjorde, som också låg utanför min komfortzon och är ett steg mot de där drömmarna, var att jag idag började på en SKRIVARKURS. Det är Kugge som dragit igång denna inom Nylands Litteraturförening (alltså på svenska, yay) och det var även hon som höll i första kurstillfället. Jag blev ännu mer inspirerad av hennes driv som den skribent hon är!

Här sitter jag, på ett litet bibliotek i en av Helsingfors gamla och charmiga byggnader, djupt inne i en skrivövning. 

Det är första gången jag går på något som en skrivarkurs och jag kände att jösses vad kul detta är. Att skriva skrivövningar är en utmaning och något som jag tror stenhårt på för att utvecklas i sitt skrivande. Ser också fram emot att Kugge styr upp en egen kurs, för hon var ärligt talat en grym kursledare.

skrivarkurs

Bild. Bild.

En av övningarna vi fick göra, som jag tyckte var rätt mysig, var att lyssna på Veronica Maggios Välkommen in och skriva utifrån de känslor som den väckte. Såhär skrev jag:

”Minns du när vi gick på kullerstensgator med musiken som försvann bakom oss? Jag på vingliga klackar och du i en mörkblå kostym som fick mig att tappa andan. Med ögon som glittrade och skratt som ekade mellan husen. Det hade varit en kväll som så många gånger förr, tills du plötsligt stod framför mig. Din arm runt mig och jag tänkte att är det såhär det känns, som om hela världen var min.”

Efter tio års bloggande har jag cirka inga problem med att dela det mesta jag skriver i bloggen (även om det ibland är utelämnande och halvt poetiskt), men det var riktigt svårt att läsa upp sin nyss skapta text (som var helt ogenomtänkt och oredigerad, skriven på 2-10 minuter) inför resten av gruppen. Svårt men nyttigt!


En bra dag, konstaterar jag och kryper ner bredvid Mumin och ett avsnitt Solsidan.

Det enda jag egentligen vill ha.

Ni vet när man var ”överviktig” var det enda man drömde om en smalare kropp. En dag vaknar man upp och är ”normalviktig”. Ni vet när man var singel och skulle byta bort sina stortår mot att få ha den där tvåsamheten som alla andra har. Plötsligt har man haft den i ett par år. Ni vet när man bodde i Sverige och såg framför sig hur man skulle resa överallt till nya länder och kontinenter och till och med bo utomlands. Man gjorde det, land efter land och hamnade tillsist i något som i alla fall inte var Sverige.

Livet borde vara fullständigt fulländat. Men det är det inte. Det blir det aldrig någonsin.

dreamy

Bild. Bild. Bild.

Ibland vill jag ha en perfekt klädstil. Se så där fräsch ut som majoriteten av svenskarna alltid lyckas göra, oavsett årstid, oavsett väder. Att vi ska ha perfekt drömlägenhets-fint hemma kan stundtals kännas lika viktigt som att andas. Tänker att vi dessutom måste ha ett perfekt samboliv där han gör sitt och jag mitt men vi dejtar minst två gånger i veckan och tjafsar aldrig.

Samtidigt är egentligen det enda jag vill att köpa en ryggsäck, vandringskängor från Meindl, riktigt bra kläder, ett tält och leta upp första bästa naturreservat och spendera hela helgen där. Planera en semester i Alperna och lapplandsfjällen i Sverige eller Norge. time-silence

Bild.

Att bo utomlands är dessutom ibland en dans med svåra steg, trots att det är nästan som Sverige. Och när hemlängtan kommer så påminner en bästis där hemma mig om ”men vi vet ju vad som händer när du väl bor hemma” – och hon har så rätt.

Jag fortsätter att jobba på det där med att nöja sig, känna tacksamheten över det lilla och kanske börja med en dagsvandring innan jag investerar i ett tält.

Sen så är det ju fredag, trots allt.

What if.

Och vissa morgnar vaknar man och möts redan i sängen av en dementorskyss. Inte så att hela själen hinner tas över, men ungefär så mycket att man önskar att den hade gjort det. Det första som dyker upp i tankarna efter det borde rimligen vara att man inte vill lämna sängen alls, men nej, jag tänker på Karin Boyes dikt, Ja visst gör det ont när knoppar brister. Den kanske vackraste dikt som existerar och kanske är det den som hjälper mig upp.

Och kanske är det ett farväl till det där som varit och kliven på den här nya livsstigen som känns i hjärtat. På cykeln påväg till jobbet flyr jag i tankarna igen och befinner mig på alla de där fina platserna som passerat i livet. Drömmar som svävar iväg och så en plötsligt stark känsla någonstans under bröstet.

För hur vet man egentligen någonsin om man verkligen hittat rätt? Och kommer livet för alltid att följas av dessa what ifs?

Det skulle kunna bli en bok.

Hur kunde jag falla så? Hur skulle det gå och hur skulle det sluta?
Jag vet inte och jag tänker på det jämt.

”Han kom till mig på måndagen igen under kvällen. Vi hade haft morgonen tillsammans och den hade varit vacker. I varandras armar och så brunch för att fira en viktig högtid med en kompis till honom och hans flickvän. Det fanns inget att klaga över, mitt hjärta kände lycka och det var bra.

Han var full när han kom och jag märkte det vid första kyssen. Han trodde inte jag märkte något men efter en stund frågade jag med en inte alls allvarlig ton ”how much have you been drinking?” och han skrattade. Han är söt när han är full, ärlig och go och kärleksfull. Men också allvarlig emellanåt och vi snubblade in på att prata om att ”live with someone life long”. Det är inget jag kan säga, men det är så han känner och helst vill jag inte diskutera det alls. Särskilt inte när han är full. Jag tycker inte om människor när de druckit alkohol, alla människor, ingen människa. Och det är inget man säger till någon just där och då, fulla människor är inga människor man bör försöka föra vettiga konversationer med, så mycket vet jag.

Så jag väntade. Och nästa dag, andra lediga dagen. Tisdagen. Den var så brutalt vacker och mysig att jag inte ville förstöra känslan med en allvarlig diskussion. Alkohol har enligt min erfarenhet alltid uppfattats som känsligt. Det är något med det, man tassar på tårna kring det. Eller är det bara jag? Jag har många gånger övervägt att bli nykterist, det skulle passa mig. Det är så det känns. 

Tisdagen var vi hela dagen i varandras närhet. Från måndag kväll till onsdag morgon släppte jag knappt ögonen från honom en enda gång. Och stundtals kände jag rädsla och jag-vet-inte-vad. Jag visade bilder från mina tidigare år, resor jag gjort och fester vi haft. ”Im jealous. I’m jealous on the lifestyle you people have. I haven’t even been on a trip somewhere.” Och det var ord som högg rakt i hjärtat på mig. Jag kramade honom för det fanns egentligen inget jag kunde säga ”We live different lives, I guess thats how it is.” Men det hade aldrig varit mer påtagligt än nu.

Jag levde så nära inpå det här landet, och det började kväva mig.”

Att göra det förbjudna.

Det är mitten på augusti och jag ser folk njuta av att sommaren äntligen är här och omfamnar oss. Och jag, jag är egentligen någon annanstans. Såklart njuter jag också, mer än någon annan. Semestern har aldrig smakat bättre. Men i hemlighet har jag också börjat tänka på hösten, med ett pirr i magen. Jag gör alltså det förbjudna och blir plötsligt en sån där jobbig och hurtig typ som ääälskar hösten och ser den som en tid för nystart, förändring, mål, motivation och så vidare.

höst-pepp

Och det är inte helt sant, att jag älskar hösten mest av allt. Redan nu när jag ser gröna löv ramla ner från sina grenar så hugger det till lite inom mig. Jag brukar tycka att det är sorgligt att se allt liksom dö. Det gröna är så fantastiskt vackert och allting blir vackert tillsammans med det. It’s a fact. Sommaren är magisk. Men det sägs att vi behöver årstiderna. Jag är lite rädd för att uppleva mörkret igen, på riktigt alltså. Men jag tänker att jag ska bemästra hösten och vintern bättre i år än jag någonsin gjort! Jag ser det lite som en utmaning.

Sen ser jag fram emot att bygga ihop en visionboard! Äntligen har jag någon form av vision och så inför den närmsta framtiden – och att sätta allting på print gör att man någonstans undermedvetet jobbar mot just dessa mål. Det brukar fungera för mig. På min visionboard i höst ska saker som lära mig finska, yoga, skriva och pull-ups finnas med!

Jag ser faktiskt fram emot den här hösten. Gör ni? 

En foreigner i sitt hemland.

God morgon. 

Man glömmer så lätt allt det där häftiga man upplevt. Sitter fast i ett Sverige med ett heltidsjobb (som förvisso är högst temporärt) och drömmer om äventyr. Och skulle jag vara någon annanstans just nu så skulle jag be till gudarna om att få just det som finns här runt omkring mig. Halva familjen inom räckhåll, en amazing boyfriend, ett jobb som jag faktiskt gillar massvis, vänner som finns där. Det handlar så sällan om vad vi faktiskt har, det handlar alltid om vad vi känner, vad vi tänker. Kanske finns det en plats där jag kommer känna mig 100% hemma, men vi har pratat om det förut, och jag tvivlar. 

  

När jag var 19 åkte jag till Kanada. På skakiga ben bodde jag fyra månader i samma rum som en bästa vän. Sa jag måste testa det innan jag fyller tjugo och skapade minnen som ska finnas forever. Pratade med kanadensiska män på knackig engelska, åkte på weekends och svor över regnet som aldrig gav sig. Besökte Seattle, San Diego, Kuba och längtade aldrig hem.

Två månader därpå hoppade jag på mitt livs längsta flight. Omkring 40 timmar, till mitt drömmigaste land på jorden. (Nya Zeeland såklart, vad annars?) Jag klev av flygbussen vid campus mitt inne i Auckland och benen var inte lika skakiga längre. Kysste en dansk, blev förälskad i en kiwi. Hade fantastiska vänner runt mig tjugofyra timmar om dygnet. Hostade i två månader, festade fyra dagar i veckan. Pluggade alldeles lagom mycket. Och hade jämt en ny resa runt i det lilla landet inplanerad. 

Sen var jag ett halvår hemma i Sverige och svaret var nästan läskigt enkelt när mailet dök upp i min inkorg om jag vill komma till Indien och jobba? Och så började mitt livs galnaste äventyr.

Indien tog på krafterna och att komma till Tyskland kändes som att komma hem. I ungefär ett dygn. Sen fick jag lära mig att Centraleuropa inte är Sverige men trots det är det den plats där jag kan tänka mig att bo för en längre tid.

Finland var nästan som hemma. Men vintern i Norden är en mardröm och gör nog egentligen inte gott för någon. Trots det är det en av mina finaste tider i livet. 

Vilka historier kommer jag skriva om ett år eller två? Det är sådant jag kan fundera på, en onsdagmorgon när det precis har blivit juli. Allting började med att jag som artonåring lämnade staden jag vuxit upp i, de tror fortfarande att man kommer tillbaka sen, men jag känner mig knappt hemma i Sverige så hur skulle jag kunna känna mig hemma där?