Nya äventyr, andra kärlekar och drömprinsar.

Det är då allting börjar. Kärleken så som kärlek aldrig tidigare upplevts. Alla minns när jag träffade min första kärlek, han som var min prins men som jag sedan lämnade. En prinsessa skulle aldrig vilja lämna sin prins, men det gjorde jag. Han var ju helt fantastiskt, men han passade inte mitt livspussel. Kanske var det inte han som inte var en prins, kanske var det bara jag som inte var någon prinsessa och kanske aldrig hade varit det. Jag flyttade ju på mig hela tiden, ändrade mig alldeles för snabbt och alla beslut jag tog skedde på impuls och magkänsla.

kärlekshistorier

Från ett utkast som jag skrev i våras,
en dröm om framtiden och möten med nya kärlekar och äventyr. 

Längtan efter mitt egna space.

Sukt sukt sukt. Drömmer lite om att få ha min egna lägenhet att komma hem till. En plats där saker och ting är exakt som jag önskar, som en egen drömvärld. Det är tyst om man vill, och hög musik när man vill ha det. En soffa att äta söndagsfrukost i, att kunna se på nyhetsmorgon med dagens första kopp kaffe. Att bara vara, eller dricka vin med någon i vardagsrummet en fredagskväll. Eller ha en tv att kolla serier på, eller slötitta på vad helst som är på tv. Att kunna duscha och gå runt naken om man känner för det. Eller ha sovsällskap varenda natt utan att behöva någons tillåtelse. Och att laga mat! Ett kök som är rent eller åtminstone bara nedsmutsat av en själv, och så kan man lämna disken i flera dagar om livet känns tungt eller stressigt. Tanken av en garderob där allt jag äger får plats, den tanken gör mig alldeles upprymd!

dreamy sovrum

Sen skulle jag väl sitta där i min fantastiskt ljuvliga lilla lya och börja längta iväg, längta efter att bo med endast cirka 20 kg och förflytta mig lite då och då mot nya äventyr.

Det blir bra.

Det är strax innan lunch och jag tänker att idag skulle jag ta en gigantisk latte och sätta mig på en balkong jag inte har och njuta av sommaren som är där ute. Jag skulle kunna sitta med ansiktet vilandes i händerna, ni vet typiskt drömmande position, och bara le. Så skulle jag kunna sitta hela dagen, med blicken långt borta i horisonten.

Det kommer antingen bli en jättespännande höst och helt otippad, eller en helt jättetråkig och grå sådan. Men jag vill tro på det första. Och blir det inte alls så, utan något helt annat, så går ju det också bra. Jag gillar att ha den inställningen, att våga hoppas, våga drömma, men också vara ok med något annat.

20140704-124901-46141633.jpg
Livet, så oförutsägbart och magiskt. Visst är det fint ändå?

Och ja ni får hata mina kryptiska inlägg om ni vill, gör ni det? Men det är som det är nu… :-)

Så ung, så förvirrad.

Att vara ung är för många en tid av förvirring. Att hitta sin plats i världen och att välja en väg som känns rätt. Jag fick ett mail för ett par veckor sen av Julia som känner igen sig i så mycket jag skriver – och det är bara så skönt att höra att man inte är ensam.

Jag slits mellan så många viljor just nu. Ena dagen trivs jag så bra på kontoret och i München att jag tänker att jag vill stanna. Andra dagar vill jag plugga något relaterat till att skriva. Och där emellan vill jag så gärna jobba med barn – jag tror verkligen det skulle passa mig. Jag drömmer liksom om att få jobba som nanny – hur “normalt” anses det vara när man är tjugotvå och egentligen borde vara redo att ta tag i karriären med tanke på vart man befinner sig rent teoretiskt i livet? Jag tänker att det finns så många jobb där ute, jag vill hamna någonstans där det känns 100% rätt. Jag tänker att det är NU jag borde vara nanny, i alla fall ett tag, för allt annat kan jag ta sen. Jag tänker att jag borde starta något eget, för att det känns som det enda rätta. Jag tänker att jag kanske borde läsa en master inom ledarskap, mamma sa att det skulle passa mig – jag gillar att ta kommandot. Jag tänker att Sverige är nog inte min plats just nu, jag vill inte landa helt, inte än.

Jag är född på 90-talet och även om självkänslan har sina brister och man tvivlar ibland så är jag av den generationen som tar det nästan föregivet att jobbet ska vara kul. Det finns inget annat i min värld. Jag är ju i princip helt övertygad om att jag kan gå hur långt jag vill och vart jag vill. Och just nu är ju problemet i den eviga frågan: VAD SJUTTON VILL JAG DÅ?

Farmor sa att hon alltid sätter sig ner och lägger patiens när hon inte vet vad hon ska göra. Jag sa till farmor att jag får kanske lägga patiens i några timmar då, men det är värt ett försök. Min kurator sa för ett år sedan att om man inte vet, om man vill massor av olika saker, då kastar man helt enkelt ut några krokar och ser var det nappar.

20140701-151655-55015347.jpg

Men just nu, precis typ i dessa dagar, så tror jag att jag vet vad jag vill göra i alla fall de kommande månaderna. Och det är ju alltid något.

Vad gör ni just nu? Trivs ni? Vad drömmer ni om att göra och hur tänker ni ta er dit? Är ni lika förvirrade eller har ni en klar plan?

Öppen för allt.

Allting som är konstant uttråkar. Livet kan vara magiskt, men om det står still på en sagolik nivå kommer vi (jag) att tröttna. Jag behöver, och vill ha, höga toppar och djupa dalar, men mer än det vill jag hela tiden ha förändring. Det är inte det att vardagen tråkar ut mig, men livet liksom. Det måste vara något mer än pengar, alkohol och resor. Men mest av allt måste det nog vara vänner. Jag saknar dem, mina själsfränder hemma i Sverige. Och samtidigt snurrar tankarna i mitt huvud kring vilket äventyr jag ska ta mig an härnäst. Tjugotvå år gammal. Skulle kunna plugga 3 år till. Skulle kunna hitta något nice jobb i Göteborg. Skulle kunna ‘jobba som nanny’. Skulle kunna dra någonstans utan någon som helst plan. Öppen. För. Allt.

Life is either a daring adventure or nothing at all.

Pinterest.

Och så viskar en liten röst i huvudet, en röst som är formad av normer och strukturer, det är dags att göra något seriöst nu Jennifer – tänk på framtiden och pensionen – ta och skaffa ett Riktigt Jobb. Men min naiva sida vet ju att allt sådant löser sig och låter i slutändan alltid magkänslan bestämma.

Låter nu tankarna gå vart de vill, samtidigt som jag försöker att inte känna efter så jävla mycket utan mer känna vad magen spontant känner. Och, viktigast av allt, jag tror på att det löser sig på bästa möjliga sätt.

När september kommer, kommer jag sitta någonstans i världen och känna mig rätt nöjd.

Vad jag vill göra just nu.

Ha någon att prata om livet med och planera framtiden, eller snarare drömma om framtiden. Några av de vackraste konversationerna jag vet är just sådana där man låter tankarna vandra fritt om hur livet skulle kunna bli. Jag minns att jag och min norska väninna Monica hade sånna vackra stunder i Wellington där jag drömde om min bok och framtida man. Jag vet att jag haft dessa samtal med mina bästa vänner från högskolan. Och just nu vill jag inget hellre än att ta en bästa tjejkompis i handen, vandra till närmsta mysiga bar och spendera hela kvällen där med vin, försjunkna i djupa och drömmande samtal. Jag behöver den där positiva energin från en bästa tjejkompis och det där härliga suset som går genom kroppen när man släpper drömmarna fria.

Pinterest

På molnen.

Är 22 år gammal. Bor i Tyskland sedan februari. Har livskriser minst varannan månad eller oftare. Har också massor med drömmar men inga framtidsplaner. Drömmer ungefär lika många drömmar på dagarna som nätterna. Och kliver ibland in i en drömvärld och blir helt paralyserad. Booooooh. Tycker kärlek är viktigt, men tror (sedan alldeles nyligen) att kanske inte att en drömprins är livsnödvändigt. Seriell monogami som det så vackert kallas, kanske är det så vi ska leva. Vill helst göra något betydelsefullt, men jobbar just nu med internet. Och det har visserligen sin mening det också. Men jag räddar inga liv och det vill jag nog förresten inte riktigt göra heller. Att inspirera har alltid lockat mig, men det kan man ju göra vilket jobb man än har. Jag vill vara impulsiv och fri. Jag vill skriva. Jag vill upptäcka världen. Och vet ni? Det är faktiskt precis vad jag gör just nu.

07.07.13

Jag hade precis kommit till Indien.
Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, men detta var vad jag drömde om…

Jag gör mitt år i Indien och det är en lärorik period på många plan. På jobbet preseterar jag bättre än någonsin och jag är mer dedikerad än vad jag någonsin varit till någonting (förutom möjligtvis skrivandet). I slutet av min tid i Indien börjar jag av nyfikenhet spana på New York och möjligheterna att bo och jobba där. Jag kommer i kontakt med ett svenskt företag som letar efter en marknadsföringsansvarig för sitt kontor i NYC. Det är ett mycket förmånligt erbjudande med relativt låg lön men där bostad i centrala Manhattan ingår. Jag tillbringar sommaren i Sverige, skriver på min bok och fixar med visum innan det blir höst och jag ger mig iväg igen, till New York City. Här blir livet stormigt. Efter Indien och den otroliga uppmärksamheten från män är jag något av en expert på att dejta och de kunskaperna sätts på prov. Jag jobbar halvt ihjäl mig och dejtar stiliga och rika män i kostym om helgerna. Bloggen växer och växer. Plötsligt är vintern förbi och när våren närmar sig inser jag att nu ska jag göra det, nu är det dags att livnära mig på skrivandet. Tack vare alla kontakter jag skaffat mig under första året i NYC lyckas jag få en anställning på ett magasin och det är där allt börjar.

Jag jobbar om möjligt ännu hårdare och plötsligt har ytterligare ett år i det stora äpplet passerat. Vid den här tidpunkten är jag helt slut av jobbet och jag frågar mig själv vad det är jag egentligen håller på med – var det såhär det skulle bli? Samtidigt är jag för första gången någonsin i ett förhållande med en man som beundrar mig så som ingen annan tidigare gjort. Och jag älskar New York och jag älskar honom. Det är ett liv jag inte vill ge upp. Så jag bestämmer mig för att ta semester och göra den där road trippen genom hela Europa som jag länge drömt om. Europa är alldeles fantastiskt och någonstans på ett tåg i Italien uppstår kärlekstrubbel. Jag träffar en svensk man och det är plötsligt så självklart, det är en känsla av ”men där är du ju!”

life is a story make yours the best seller

Efter två månader är jag tillbaka i New York och det ska dröja ytterligare ett halvår innan livet tar en vändning. Det är under julen det sker då jag och min New York-pojkvän bestämmer oss för att besöka Sverige tillsammans. Jag har inte kunnat släppa han som jag träffade under min resa genom Europa och kroppen lyssnar inte till huvudet utan kontaktar honom i samma stund som vi landar i Sverige. Saker och ting blir så kaotiska att jag ett tag funderar på att boka en enkelbiljett till Nya Zeeland, för det skulle alltid vara min sista utväg när livet gick åt helvete, det hade jag lovat mig själv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva krossa en mans hjärta så hårt men det gör jag och på nyårsdagen lämnar han landet och åker hem igen. Jag åker tillbaka en vecka senare, utan någonstans att bo och får flytta in på en singel-väninnas soffa. Trots det beslut jag tog är jag ett vrak och förfärligt ledsen. Det värkande hjärtat bedövas med vodka och vi besöker klubbar jag inte ens visste fanns. Av orimliga skäl ignorerar jag min svenska drömprins och månader av jobb, tårar, alkohol och dans följer. Men en torsdag i maj ringer plötsligt någon på min dörr. Och där står han, med en bukett mintgröna rosor och ler försiktigt sitt sneda leende. Jag känner hur allting inom mig smälter, lämnar min kropp och blir till en pöl på golvet.

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Det händer ibland att en känsla kommer över mig som en våg. Eller det händer ofta att känslorna bara attackerar mig sådär, ibland av lycka (magiska små lyckorus) och ibland av motsatsen. Men just nu syftade jag på en känsla som är lite svår att beskriva. Det är en känsla av att livet är så himla surrealistiskt där jag befinner mig precis just då.

20140202-141842.jpg

Vet ni vad som gör att jag vågar drömma lite stort och lite galet? Men varför jag ändå inte har en utstakad plan framför mig?
Det är för att jag upplevt det så många gånger, att plötsligt befinner vi oss på en plats i livet vi tidigare bara kunnat drömma om. Och jösses vad läskig den drömmen kunde kännas till en början och inte sjutton visste vi hur vi skulle ta oss dit. Men trots det, så tog vi oss dit, steg för steg.

Det är så jag tänker nämligen. Saker löser ju sig alltid. En gång i tiden drömde jag om att prata engelska flytande, det då stora målet är idag en, för mig, självklarhet. Efter högskolan var min dröm att få jobba utomlands, jag visste inte hur det skulle gå till – men det blev ju som det blev, precis som det skulle.

Jag tänker att jag ska skriva en bok. Folk undrar om vad, som om det vore väsentligt? Folk undrar vad jag ska göra efter Tyskland, åh säger jag och skrattar, det får vi se. Jag tänker att jag vill bo med min kärlek. Jag vill se fler länder. Bo någonstans där jag trivs. Jobba med något jag tycker är kul. Jag tänker att det kommer gå bra för mig. Om några veckor har jag inget boende, men sånt löser ju sig, jag hade ju någonstans att bo när jag kom hit (som min önskan var)! Och jag orkar helt enkelt inte planera så mycket, för vi vet ju ändå inte exakt hur det kommer bli.

Jag trodde nog aldrig att jag i februari 2014 skulle sitta ensam på ett Starbucks i München och mentalt förbereda mig inför mitt nya jobb. Samtidigt som jag var alldeles störtkär i min pojkvän som bodde i Indien. Alltså det är ju ett väldigt uppenbart exempel på varför det är lite meningslöst att planera. Jag tar mig dit vindarna för mig, med hjälp av mina drömmar och önskningar.

Och det jag egentligen ville säga var att den där känslan av att livet är surrealistiskt dök upp alldeles nyss. Det kändes så, här där jag sitter i min orangea halsduk och dricker te (vanilla rooibos, godaste rooibos trots att jag inte gillar det egentligen), i München med min kärlek långt borta.

En önskan om kärleken.

Slog mig ner på ett Starbucks, för de kan man lita på att de har wifi och något gott att stoppa i magen. Dock är väl landet Tyskland bageriernas land? Så man kan nog få sig alldeles för mycket gott i magen vart man än går här.

Med min chai-latte och wrap framför mig plockade jag upp Hundraåringen och försökte läsa, men tankarna gled iväg till så mycket annat. Till exempel det lite äldre paret som sitter bredvid mig. De är alldeles genomkära och gulliga. Om de hade kunnat engelska skulle jag ha frågat om de varit ett par länge eller om de råkade vara precis så nykära som de ser ut.

20140201-145747.jpg

Jag vet inte om det här är något alla önskar och drömmer om? Och att det är en väldigt romantiserad bild av kärleken och sällan blir just så? Jag har nämligen en önskan om att alltid vara så väldans kärleksfull med min prins. Min tanke är att när vi blir gamla ska vi fortfarande hålla hand. Vi ska alltid vara där för varandra, överraska och visa uppskattning. Se varandra. Gå på caféer, skratta ihop, resa någonstans. Och vi ska aldrig sluta kyssas.

Är det något alla hoppas på men så går det åt helvete i alla fall? Jag menar, hur många sånna par ser man?