Kära dagbok.

Tårarna landar på min nya kudde som pappa köpt åt mig. Och det har inte gjort ont på ett par veckor men nu så känns det. Så förvirrande alltihop. Att det ska kännas så jävla mycket. Det är ok att gråta, det är alltid ok. Men det var skönt att inte göra det på så länge. Och kanske känns det bättre i morgon. Det tar tid att läka. Sånt här tar tid.

20140416-002230.jpg

Det kommer alltid finnas kvar en del av det inom mig, såklart att det kommer. Och vi går vidare. Och fan vad jag vill skriva alltalltallt men det går inte just nu. Försöker gömma historierna i kryptiska förklaringar och liknelser. Som alltid. Mina bästisar de mailar och jag behöver inte berätta vad som sker. De ser igenom orden, mellan raderna och de vet precis. Kanske ser ni också, det spelar ingen roll.

Nu längtar jag till i morgon.
God natt..

Vikt.

Även om jag har ett rätt avslappnat förhållande till min vikt och vad jag väger så är jag inte helt nöjd med att jag har ett förhållande till det överhuvudtaget. Jag önskar att jag bara inte brydde mig alls. Men att vara ärlig mot sig själv är förmodligen bättre, och ett första steg kanske?

Hittade en våg i söndags och blev så glad för att jag inte vägt mig på två månader. Blev ännu gladare för att jag inte gått upp i vikt. Något jag hade kunnat förstå om jag bara känt hur kläderna sitter. Men jag är så van att pendla i vikt. Och sanningen är att just nu känner jag mig NÖJD. (Vilken lögn egentligen, man blir aldrig nöjd.) Jag vet dock att 3-4 kg plus som jag faktiskt brukar väga, får mig att må helt annorlunda.

Sjukt va?

Japp. Sjukt. Men sanningen. Och tyvärr förmodligen mer normen än undantaget.

Min favorit Elaine skriver inspirerande om vikt. Men precis som jag kommenterat där undrar jag om det inte är lättare att släppa vikt-hetsen när man väl kommit in i träningen och känner hur man får muskler och inte har några extra kilon? Det känns som att det är klart att det är lätt att inte bry sig DÅ. För övrigt är ett av mina mest lästa inlägg på bloggen är en bild på min mage. Också sjukt, folk bara älskar när man publicerar lite avklädda bilder… ;-)

älska dig själv

… och din kropp. Eller hata den åtminstone inte, det är så himla onödigt.

Obalanserat och okontrollerat.

Det känns nästan alltid bra att vakna. Klockan är 07.34 och jag är på metron påväg till kontoret. Funderar över vad jag vill. Lite allmänt, just nu mest, inte med framtiden. Det är ju så lätt att tappa bort sig själv. Och kanske lite över framtiden också, funderar jag menar jag.

Det som står på min visionboard är: NEW YORK. New York City. Det hade lika gärna kunnat vara en annan plats på jorden, men nu är det som det är. Oftast blir det ju inte alls som man tänkt sig i vilket fall. Det brukar bli bra ändå.

Ibland undrar jag, om man ständigt flyr från en plats till en annan, kommer man någonsin kunna bestämma sig för att stanna någonstans? Ja, förmodligen. Jag kommer säkert också bli 40 med villa och barn och allt det där. Det är väl någon sorts mer avlägsen dröm.

Just nu är det nog mest viktigt att kunna leva för dagen, impulsivt. Obalanserat och okontrollerat. Att göra fel efter fel och kanske få känna sig värdelös (ibland) trots att kärleken och bekräftelsen råkar vara nästintill oändlig runt omkring en.

“Det är fint att se dig le igen.”

Goddag snyggingar! Eller, god eftermiddag må vara mer korrekt.

Vilken intressant diskussion det blev här på bloggen igår om det här med att få ekonomiskt stöd från sina föräldrar. Jag tycker det är så kul att få höra er läsares olika tankar och åsikter. Lika trevligt tycker jag det är när ni mailar och berättar saker eller ställer frågor. Ni gör bloggandet roligare och bättre, bara så ni vet!

Det är snart påsk och det finns alla anledningar att äta ägg, såväl vanliga som choklad! Jag fick denna lille söte (se bild) igår av Finland. Inte av landet i sig visserligen, utan min finska kollega. De jag tenderar att hänga mest med här på kontoret. Mormor – om du läser det här, jag vet att du läser min blogg ibland – jag har lärt mig den fras på finska som blivit utsett till typ världens vackraste. Jag ska berätta när vi pratas vid nästa gång ;)

20140409-144819.jpg

Och leendet håller i sig. Det är såklart att det finns något som ligger där och skaver, men när jag fick höra orden att det är fint att se dig le igen så kände jag att ja, det är det och det är jag värd. I slutändan har vi bara oss själva, en tanke jag alltid återkommer till.

Be selfish and never touch the ground.

Sanningen är att jag aldrig tidigare känt mig så ung som nu. Det känns i hela kroppen. Att det är så mycket jag har kvar att lära. Att jag är yngre och friare än jag någonsin kommer att bli.

Igårkväll tänkte jag på det. Man har inte längre någon som bestämmer över en eller leder en i rätt riktning. You are on your own. Men jag tänkte också att man nästan borde haft det. Igårkväll till exempel, någon som sa, jennifer du var faktiskt ute igår, ikväll får du stanna inne för du behöver vila! Men det finns ingen mamma eller pappa som kommer vara där och säga sånt längre. De är inte helt glada över alla beslut jag fattar (och om de visste allt jag gjorde, hehe) men det respekterar mig och litar på att jag vet vad jag gör – den kärleken slår allt.

Hur som helst.

De är dessa år jag kommer se tillbaka på och skaka på huvudet åt. Men också skratta åt. Minnas de sanslöst fina minnena tillsammans med smärtan. Alla de gånger som var tuffa. Hur ensam man kunde vara, hur snabbt ensamheten kunde gå över. Hur mycket man fuckade upp saker ibland och hur andra gånger exakt allting gick ens väg.

Och i slutändan kommer allting bli precis så bra som det bara kan bli. ❤️

ung och fri

Första dagen.

26 mars 2014.

Idag har inte varit jättebra. Bloggen, ni får inte vara med på allt i realtid men en dag kommer ni få höra allt. Det blir ofta så. När det som hänt har preskriberats och lagt sig till rätta i minneslådor, då kan de gamla orden och texterna plockas fram för att publiceras. Men inte just nu.

Tycker du att mitt liv verkar alldeles underbart och smärtfritt? Då har du glömt bort att bloggen bara visar en bråkdel, att det visar utvalda delar av någons liv, liksom en yta som gömmer så mycket mer.

Men du ska se att det går över och molnen kommer att spricka upp min vän, som Linnea Henriksson sjunger.

20140326-213819.jpg

När livet känns tungt, våga titta upp och blicka framåt. Glöm inte bort dina drömmar och våga dröm ännu mer och ännu större. Framtiden kan ge oss hopp när nutiden smärtar.

Om ni har lite kärlek över, då får ni gärna droppa av en värmande kram här. ❤️

Baby Jenny.

Fick de här två bilderna skickade till mig från pappa.

20140319-161720.jpg20140319-161714.jpg

Vad kan hon vara den lilla flickan på bilderna, 4 år kanske? Och tänk att i sin pappas ögon är man fortfarande lika liten, lika söt och lika oskyldig… :-)

Jag minns frisyrerna i de här fotona tydligt. I den översta har jag en sådan hårfläta som man gjorde utomlands, ni vet? MEN, den hade vi tagit ut och vid det här tillfället försökt återanvända. Det var nog mamma som i ett tappert försök försökt fläta tillbaka den enligt mina önskemål. Jag hade ofta en perfekt bild av hur jag ville att saker skulle bli, de var mer sällan än ofta som mina perfekta bilder i huvudet blev till verklighet.

Och diademet på andra bilden hade gått av? Tror det är därför det står ut lite till höger. Men den lilla prinsessan ville prompt ha det, matchande med spetsen, västen och halsbandet i trä…

Min bästa och sämsta egenskap.

Jag vet ingen som är så frågvis som jag själv och jag har på senare tid blivit extremt medveten om detta. Jag lämnar inte någonting som det är utan jag måste alltid fråga och framför allt måste jag fråga VARFÖR, varför är det si eller så?

Ja men vad bra tänker ni och jo, det tänker jag också. Men jag har insett att det förmodligen är min bästa och sämsta egenskap. Frågar man sig inte så lär man sig aldrig och så vidare. Det är dock inte alla som uppskattar att man är så frågvis. För någon vecka sen sa min kollega till mig “ja, men du ställer väldigt många frågor, och ja, det är lite jobbigt när det är stressigt ibland”. No hard feelings, eller inget illa menar som vi kanske säger på svenska. Jag tog det inte fel heller, jag kunde bara konstatera att mitt frågvisa lilla jag inte kommer att uppskattas av alla – men det gör mig inte så mycket.

Så detta, att vara så fruktansvärt nyfiken och ivrig om att få veta saker, får nog tillsammans med lat och naiv – vara mina bästa och sämsta egenskaper.

ifrågasätt allt

Det här är jag i ett komplett nötskal.

I Indien brukade min pojkvän ofta säga, please don’t ask why. Och min svenska väninna som jag flyttade in med och jobbade med när jag kom, hon blev också rätt trött på mina frågor tillslut. Min chef där tyckte dock att det var något väldigt positivt, att jag frågade så mycket. Och det tycker jag med :-)

Att prata om att man inte mår så bra.

Ibland känner jag mig som en hycklare. Typ när jag får sånna här kommentarer.

20140318-173825.jpg
Alltså, det värmer verkligen hjärtat mitt. Tack Ida för att du ger mig så fina komplimanger – vill bara ge dig en enorm kram! Och säga igen att, ja det kommer kännas bättre, inte idag kanske men en annan dag.

Så varför känner jag mig lögnaktig? Jo, jag är inte 100% ärlig, inte alltid. Ni ser mer av mitt glada jag än vad ni ser av mitt deppiga jag. För det är alldeles för sårbart att dela med sig av många gånger. Först har vi mamma och pappa som oroar ihjäl sig om de vet att deras lilla flicka inte mår bra! (De är å andra sidan vana vid att jag är lite dramatisk och djup ibland på bloggen.) Sen vet man aldrig vilka kollegor som läser bloggen och sådant blir ju genast lite känsligt. Sen känner jag oftast inte för att skriva när jag mår så som man kan må när man inte mår som man mår när man mår bra.

Det är därför lättare att vara ärlig i retrospekt. Särskilt när 50% av humöret beror på PMS, då går det ju liksom alltid över så finns ingen vits att “klaga för allmänheten”.

Men även om nu en sak som är halvbra blir katastrofal bara på grund av PMS så är det ju fortfarande inte kul. Och så var det förra veckan. SÅ dåligt som jag mått de senaste veckorna har jag inte mått på flera år. På riktigt. Så kändes det. Jag tänkte, jag har blivit deprimerad. Det kommer aldrig gå över. ALLA hatar mig. Och jag vill helst inte vara jag.

Det är så lätt att känna sig ensam i en ny stad. Lika lätt är det att känna sig som den mest misslyckade i hela världen när man gör fel. När man gör ett misstag. Åh jag tänker inte gå in på några detaljer. Men det har varit hemskt vissa dagar, HEMSKT.

Så, nu vet ni. Men nu vet ni också att plötsligt en dag går det över, för de flesta av oss. Ibland går det upp ena dagen och ner andra, eller hoppar från timma till timma. Det viktigaste är nog att inte vara för hård mot sig själv och försöka tro att allting kommer att bli bra.

Som att åka skridskor.

Att vara stark är att varje morgon, hur många dåliga dagar man än haft, tänka att idag kommer bli en bra dag. Den här dagen ska jag äga helt enkelt. Att varje morgon, hur många gånger vi än faller, resa oss upp igen. Det handlar om att aldrig ge upp. Att inte låta livet ta kontroll över en. Eller nåt.

Och kanske blir idag också en hemsk dag, men det vet jag inte just nu. Just nu är allt jag vet att det kommer bli en fin fredag och en fin helg. Det är allt som räknas.

Jag har två elefanter på mig idag, i form av smycken förstås. Jag tänker att de ska vara min styrka om det behövs.

Och visst är väl livet lite som att åka skridskor ibland? Vi halkar och halkar men reser oss bara upp igen.

20140314-082148.jpg