Saknaden och längtan kommer alltid finnas där.

Hej bloggen.

Det är lördagkväll och jag är fortfarande i Stockholm. Men istället för en hotellsäng på Söder ligger jag nu i Hjalmars säng på Kungsholmen. Hon är ute med ett gäng kollegor på Alex&Sigge medan jag kände att jag verkligen bara behövde tillbringa en lugn kväll med mig själv. Hur fint är det inte med bästa vänner? Man kan bara hänga hemma hos dem utan problem, inga konstigheter liksom. 

Vi har hur som helst haft en väldigt fin dag! Brunch på café, tolv kilometer by foot och arm i arm genom Stockholm och ut mot Hammarby Sjöstad, och äppelpajsfika.

Känner att jag har en del bloggande att ta igen. Födelsedagen min som var i torsdags, om 50 shades of grey som vi såg på bio igår och så bilder från den här mysiga lördagen! Men det får vänta lite. Ville bara kika in och säga hej ❤️

I morgon förmiddag åker jag hem till Göteborg. Och så rullar vardagen på igen. Men på torsdagkväll kommer min pojkvän och stannar över helgen, saknar honom något extremt… 

Jag är kanske ganska bra på att sakna och längta i och för sig. Platser jag bott på, det saknar jag emellanåt. Och det är något annat jag funderat på, som en av mina favoritbloggare Alex skrev om här: aldrig riktigt hel. Att man när man flyttar långt ifrån vad som är ens hem, så blir man aldrig riktigt hel igen. Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt, det är ju något fint över der också – att kunna sakna och längta efter fina människor och platser. Men det är ett faktum och jag har precis insett att jag kommer måsta lära mig leva med det. Jag kommer aldrig bo på en plats som är 100% hemma, det finns inte längre i min värld. Det betyder inte att jag inte kommer ha ett hem eller inte kommer trivas, men jag kommer aldrig bli riktigt hel. 

Det finns åtminstone ingen ånger i det, jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda. Om alternativet hade varit att jag idag fortfarande skulle ha bott i Gällivare så finns kanske en risk att jag ändå inte känt mig tillfredsställd? Jag är glad över de resor jag gjort, fysiskt men också mentalt.



Två bilder från mitt favoritland på denna jord, Nya Zeeland. Jag skulle älska att bo där, men ser det som en mer eller mindre omöjlighet med tanke på avståndet.