En intervju med mig om att bo utomlands.

När jag blir tillfrågad att vara med i något så tänker jag alltid: varför inte? Dessutom har jag ofta en åsikt som jag gärna delar med mig av. Så när Finlands public service-bolag Yle hörde av sig och ville ställa några frågor om hormonfria preventivmedel – så ställde jag givetvis upp. Jag har tidigare berättat varför jag använder Natural Cycles och tycker det är en intressant diskussion! Här finns artikeln. En vecka innan hade Finlands största svenskspråkiga tidning frågat om jag ville delat i ett nypotatis-test (finsk vs. svensk nypotatis) tillsammans med ett riksdagsledamot och en kock, så himla random – men varför inte? Testet kan man hitta i text och video här hos Hbl.fi, (logga in gratis med t.ex Facebook om du är nyfiken på potatistestet).

Att snacka preventivmedel och potatis är dock inte i närheten lika roligt som att prata om ett av mina favoritämnen: resor.

Intervjun om att flytta & bo utomlands

Den roligaste intervjun jag gjort nyligen är inom ett ämne som jag känner mig lite mer hemma inom, nämligen resande och att bo utomlands.

Det var en ära att bli tillfrågad som Veckans Gäst hos resebloggarna Helena och Peter som driver FreedomTravelen av Sveriges största resebloggar. Jag hade chansen att få träffa dem här i Helsingfors i vintras och måste säga att de är ett himla charmigt par!

I intervjun pratar vi lite om mina erfarenheter av att bo utomlands, kulturkrockar och så ger jag tips till dig som kanske är sugen på att ge dig iväg till ett annat land och antingen studera eller hitta ett jobb.

bo utomlandsPå min senaste resa i norra Kalifornien, här i Monterey.

Här hittar ni intervjun: Jennifer Sandström, utlandsboende här och där


intervju om att bo utomlands

Urklipp från intervjun hos freedomtravel.se


Och är det någon där ute som skulle ha några funderingar eller frågor om livet utomlands eller annat på ämnet, tveka inte att höra av er! Ni kan alltid lämna en kommentar här i bloggen eller kontakta mig på mejl.

Vi som jämt söker efter något annat och aldrig nöjer oss.

Det är mitten på april och jag går längs en strand i Finland, säger hej till vårens första humla och känner sommaren närma sig. 

  
Som så många gånger förr förundras jag över livet och där jag hamnat. För två år sedan, i München, påbörjade jag den här resan tillsammans med dig. Och det har förmodligen varit de mest utmanande, givande, fruktansvärda och underbara åren. Alltihop i ett. Nyförälskelse, tvivlan, att flytta fram och tillbaka, all jäkla osäkerhet över framtiden. Sverigefinlandsverigefinland. Och så plötsligt fann jag mitt purpose. Men som med allting så kommer nya utmaningar och lyckan/lugnet/tillfredsställningen är inte något vi bara stöter på och bestämmer oss för att behålla. Det är en evinnerlig process. Vissa dagar glittrar jag precis som havet gör i solen, och andra dagar drunknar jag i det. Och det har kanske ingenting med något att göra. Jag skulle aldrig må bättre på någon annan plats, även om det är så det känns ibland. Det är nog vi som alltid är de mest olyckliga människorna, vi som jämt söker efter något annat och som aldrig nöjer oss. Till vilken nytta? De mest beundransvärda människorna är de som finner sig i sin situation och är väldigt nöjda med det. Men å andra sidan antar jag att det inte var mitt purpose i det här livet och det är knappast de som nöjer sig som uppnår alla de där galna drömmarna som gör allting värt det. Och så tänker jag att jag har nyss fyllt 24 och det finns så mycket tid kvar till allt möjligt. Det är en väldigt bra anledning till att känna sig mer än nöjd över hur livet ser ut nu och alla kapitel som vi hittills skrivit i den här livsboken.

Skönt med ett nytt år.

Det kommer inte bli någon typisk årssummering av det här året som strax når sitt slut. Fyfan vad jobbigt det har varit, 2015, på riktigt alltså. Idag när jag reflekterade över det slog det mig att det faktiskt varit precis så. Jobbigt. Och jag kom också till en insikt om varför.

Såhär såg det ut för två år sedan, årssummering av 2013:

2 år sedan

Nyckelord: fantastiska, magiska

Det var exakt så! Jag levde på nya endorfinkickar hela tiden. Somnade på kvällarna och tänkte shit mitt liv är som på film. Så många gånger jag haft den känslan. Så van jag blev vid att livet alltid skulle vara så. Nya länder, nya äventyr, nya vänner, nya förälskelser.

Och vad hände? Jag blev äldre. Landade lite på jorden. (Okej okej många av er kommer tycka att jag fortfarande är ung och uppe och svävar…) Fick plötsligt kämpa lite, kämpa för kärleken, kämpa för att stanna, flytta, hitta ett jobb. Allt sådant hade alltid varit så enkelt. Eller det är så det känns. Att plugga var inte särskilt utmanande, resorna serverades på silverfat och när jag tog examen knackade Indien på dörren och erbjöd mig ett internship. Äventyren fortsatte, visst var livet lite tungt emellanåt, men det var alltid spännande.

Att flytta till Finland generar inte direkt i några nya endorfinkickar. Det är inte Kanada, Nya Zeeland, Indien eller München. Jag är kär i min pojkvän men det är inga spännande ont-i-magen-så-nervös-dejter. Och som ni alla vet så är det tufft att skaffa sig ett socialt umgänge i en ny stad samtidigt som man jobbar heltid och så vidare.

Så här är vi nu. 2015 har varit en lång jävla raksträcka eller transportsträcka. Det var saker som behövde ordnas, och då syftar jag på tandoperation som tog drygt ett år. Det innebar att året började med ett halvårs distansförhållande då jag bodde i Göteborg. Mitt jobb var jättekul men jag var ständigt frånvarande i allt jag kände. Och hösten blev lite tvärtom, flyttade till Finland tack vare mitt nya jobb men fick pendla till Göteborg gång på gång för tandläkarbesöken. Som nu är över, vågar fortfarande inte tro på det helt. 

Med alla dessa reflektioner och insikter känner jag bara faaaaan vad skönt. Det är okej att må såhär. Och 2016 behöver inte bli ett drömmigt år men det kanske blir ett helt vanligt år? Ett av mina mål för 2016 är att bo i Finland. Att få vara här och bo in mig här på riktigt.

Sjukt, eller hur? Att jag bytt ut NYC mot Helsinki på min visionboard. I alla fall det här året, 2016.

Vem man är och inte är.

Det är lördagskväll och jag har kurat ihop mig i mammas mysiga gästsäng. Under ett luftigt och lätt duntäcke med 7 years (Lukas Graham) och Du går nu (Melissa Horns nya) på repeat på Spotify, typ. Tänkte skriva om min dag, men fastnade i allt annat på internet. Ibland kollar jag vad gamla bekanta från Gällivare gör nu för tiden och det är alltid en väldigt märklig känsla. Människorna som brukade vara min omgivning och den värld jag visste om, som finns i min vänner-lista på Facebook men inte är mer än så. Den är en så märklig grej att ha vuxit upp i en stad och sedan liksom helt övergett den. Hur många kan relatera till den känslan?

Det är också en känsla av att inte riktigt veta vem jag är. Någonstans i mig är jag liksom samma Jennifer som en gång växte upp i Gällivare. Men samtidigt är det inte alls samma jag som gjort och upplevt allt jag varit med om. Någon som kan relatera till det?

Det hör väl till de här åren av att vara ung och förvirrad. Eller så hör det till den här livsstilen. Livsstilen som inneburit att flytta på sig var 6:e månad. Skulle inte för något i världen byta bort mina erfarenheter. Och är just nu så himla excited över att bo i Finland – det är det absolut ingen som förstår. Men det är ett land som inte är Sverige och allt som inte är Sverige är faktiskt mer spännande, just nu. Jag vet inte hur det blev så eller varifrån mitt driv att vara utomlands kommer ifrån.

Och visst har hela den här resan gjort att jag känner mig lite lätt identitetslös emellanåt.

Wikipedia skriver såhär om Identitet:

Begreppet identitet är synonymt med ordet självbild och handlar om hur människor uppfattar sig själva. Den kan vara självdefinierad (hur man upplever sig själv, vem man är och inte är) eller definierad av andra.

En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning.

Med så många olika och föränderliga omgivningar är det väl inte konstigt att man blir förvirrad?

Jag ser fram emot att stabilisera mig själv litegrann. Och så snart det blir möjligt ska jag nog boka in lite terapi för de stackars förvirrade tankarna och känslorna. Terapi verkar så sjukt hälsosamt, tror fler skulle behöva prova det.

Det är allt som räknas.

Ett 60-minuters yogapass. Avslappningen i slutet, raklång på rygg på yogamattan. Lägg högra handen vid hjärtat och andra handen vid nedre delen av magen. Ett fullständigt lugn genom hela kroppen. Händer som följer andetagen och hur det känns; det här är allt som räknas. Att vara vid liv. En oändlig tacksamhet. Så viktigt ögonblick. Så hälsosamt på alla sätt och vis. 

Balansen, det är den jag mår bäst av. Det är det som är hälsa för mig. Naturen och luften, promenader, berg, vitaminer, kärlek, träning – i en salig blandning tillsammans med soffmys, barhäng, min laptop, vin, sovmorgnar, pasta och godis.

Behöver det så himla mycket mer. Att ena kvällen ta djupa andetag och connecta med det spirituella inom mig. För att nästa kväll göra absolut ingenting, äta paj och se på Paradise hotel. Lyssna på inspirerande poddar och läsa vettiga artiklar. Se ett avsnitt Friends varje kväll. 

Jag vill inte på något sätt optimera mitt liv. Jag vill bara leva fritt. Inte ha ett inrutat schema för varenda halvtimma av min vakna tid. Vill ett ens tänka på konceptet min vakna tid. Vill bara vara. Leva. Må bra. Vara jag.

Såhär är det att känna sig ensam.

Regnet smattrar utanför. Höstregnet. Och jag vet jag vet att jag har det så så så bra. En mamma, en pappa, en bror, en pojkvän (som jag äntligen är sambo med!). Mormor och farmor. Moster, kusinerna. De 5 bästisarna som alltid är ett mess bort och dyker upp varje natt i mina drömmar. De gamla vännerna som alltid finns i hjärtat. Alla vänner jag någonsin lärt känna, men alltid tvingats lämna.

Jag förstår varför det är många som ”flyttar hem” när de unga och vilda åren har passerat. Jag tror det inte finns något som är mer logiskt faktiskt. Den eviga tryggheten.

Hur nice mitt liv än kan tyckas vara, så har det sina baksidor. Jag och mina vänner har aldrig varit sånna som skypar med varandra. Vi har alltid haft en bra kontakt ändå. Men åren går, det händer för mycket och vi ses med allt längre intervaller. Och det gör så himla ont. Det är inte många som hör av sig längre, och jag klandrar inte någon – det är jag som lämnat. Allas liv går vidare, och så även mitt. Men ibland vill jag bara skrika ut så det hörs ända upp till Gällivare hur mycket jag saknar er.

Jag känner mig så jävla jävla ensam. Inte alltid, men ofta. Jag har upplevt den finaste av vänskaperna med de mest fantastiska människorna. Men efter alla dessa år känns det som att det inte tjänar något till om man aldrig ändå kommer bo på samma plats, knappt hälsa på varandra eller ens bry sig om att plocka upp telefonen och ringa. Och jag slåss med de här tankarna då och då.

Det är inte så enkelt att lämna allt och bygga upp ett nytt liv. Särskilt inte när man inte gjort annat de senaste fem åren. Det på riktigt suger att komma till ett nytt land, en ny stad och börja ett nytt jobb. Särskilt den fjärde gången på två år. Men varför gör du det då, varför flyttar du inte bara hem? Ställer jag mig den frågan blir det bara ännu svårare, ”hem” finns nämligen inte i en och samma stad längre, det finns ingen självklar plats jag ”bara kan flytta till”. Och det är okej.

Jag vill bara vara ärlig med hur det kan vara och hur det kan kännas. Senast idag läste jag en tråd där massvis av tjejer kände sig ensamma, utan vänner, inte självklar i något gäng, kanske bjuden på en fest men skulle knappast få komma på bröllopet, ingen som bara ringer och kollar hur är läget osv. Och ja, så har jag känt i ett år nu. Alla instagram-bilder ger mig bara ännu mer ensamhets-ångest. Kompishäng, fester, tjejmys, kräftskivor, spontan-kvällar, middagar osv osv i all fucking oändlighet.

Till slut börjar man liksom bli övertygad om att man är ett freak ingen vill hänga med. Och till slut känner man också ärligt talat för att ge upp, orkar inte gå på fler ”hej ska vi ta en fika och försöka lära känna varandra”, orkar inte gå med i fler Facebook-grupper eller googla efter bloggare… Jag har liksom träffat många fler internet-vänner IRL än vad gemene man har – ändå är jag ingen expert på det och jag sitter här mega-ensam i Finland och känner mig helt värdelös.

Men i helgen tog jag det första steget på vägen. Först mailade en tjej mig och frågade om jag ville bli hennes språkkompis – CHECK, en fika inbokad! Och sen skrev jag till ett par som jag träffade på en fest för en månad sedan – frågade om de ville hänga någon dag och avslutade med ”I’ve just realized that the hardest thing about moving to a new country is having no friends…” Ärligt och rättfram liksom. Och så skriver jag det i bloggen nu, hur ensam jag stundtals och/eller ofta känner mig, för det känns som en himla tabu just att vara eller att känna sig ensam. Har jag fel?

Känner du igen dig i någonting?
Lämna gärna en kommentar så kan vi ge lite kärlek åt varandra ♥