Årsbrevet som aldrig kom från Jennifer 2013.

För ett år sedan satt jag i Indien och försökte skriva ett “årsbrev”, ett brev till mig själv som skulle publiceras nu. Men jag fick liksom inte till det och jag skrev istället något som var alldeles för drömmande och orealistiskt – ett inlägg som jag valde att inte tidsinställa. Och i vilket fall som helst så skulle vad jag än hade kunnat skriva då, aldrig stämma överens med hur livet faktiskt är nu.

För ett år sedan hade jag nämligen precis träffat indiern och jag var störtförälskad. Det var en stormig och dramatisk kärlek, jävlar vilken upplevelse – men om jag ska vara ärlig, hoppas jag att jag slipper uppleva en sådan igen. Tro mig när jag säger det mina vänner, det är en story värd att skriva en bok om.

I december pallade jag inte mer. Jobbet sög all livslust ur mig och magen sa plötsligt ifrån och sa säg upp dig. Allting skedde lite impulsivt och jag tror mitt undermedvetna styrde mig. Jag sa upp mig, bokade en hembiljett efter julen då min mamma skulle komma till Indien. Och sen berättade jag allt för mitt ex. Vad jag tänkte? Jag tänkte att jag bara behövde andas i Europa ett tag, och att jag kanske kunna komma tillbaka sen. Och andas behövde jag. En vecka senare hade jag jobbet i Tyskland och när jag upptäckte hur härligt det var att andas i frisk luft i västvärlden kände jag att jag aldrig någonsin skulle kunna flytta tillbaka till Indien.

Och ni vet ju vad som hände sen.

moln

Och den första dagen stod jag utanför mitt jobb i München med jordens tyngsta hjärta. Jag tittade på de här molnen och Linnea Henrikssons låt timmen är slagen spelade i mina hörlurar, molnen kommer spricka upp min vän. Det gick såklart över och nu sitter jag här med ett galet lyckligt och varmt hjärta. Det är liksom svårt att ens minnas den känslan jag hade då, den känns så ofantligt långt borta nu.

Hjärtat lättade och himlen ljusnade.
Snart log jag igen och det blev en fin tid i München. Det var sådär pirrigt att börja dejta någon igen. Att föreslå att vi skulle se film en kväll, eller laga mat. Att gå ut en kväll och sluta på efterfest hemma hos någon annan, vi två på en luftmadrass. Vi tänkte att vi får nog säga hejdå när vi är klara här i Tyskland, men när det väl kom till kritan insåg vi att det kunde vi ju inte göra riktigt ännu.

Så vad har vi egentligen lärt oss det här året Jennifer? Vi har lärt oss att människor vi bryr oss om kan vi tvingas såra, men vi bör inte göra det mer än nödvändigt… Och ibland tvingas vi såra någon för att ta hand om den viktigaste vi har, oss själva. Det kan du vara stolt över. Jag är stolt över det, att jag älskat, sårat och gått vidare och låtit hjärtat läka för att kunna få plats för någon annan.

När det kommer till vänner har det också varit ett bra år – många nya bekantskaper och några nya nära vänner. Har även fått hänga med min bästisar i Sverige och träffat gamla vänner från utlandsstudier.

Jag är också stolt över att träningen var en väsentlig del i mitt liv det senaste året – det gjorde vi bra! Och slutligen – resemässigt har året varit helt jäkla awesome.

öl Liechtenstein

Här satt jag i Lichtenstein med min roadtrip-dejt (yes, det var T) och drack öl. Vi beställde in en fanta och en öl, de serverade utan att fråga ölen till honom – trots att det var jag som skulle ha den. Samtidigt bokade vi ett hotell för natten i Österrike, Dornbirn. Impulsivt när det är som bäst!

Trots allt hörni, känner jag mig fortfarande som samma gamla jag. Det har hänt så mycket, men man känner ju liksom inte det, om ni vet vad jag menar? Jag har förmodligen växt mer och lärt mig mer än vad jag själv kan förstå just nu.

Så, nu får det räcka. Ska skriva ett brev inför nästa år också!

Säger god morgon och välkomnar höstens planer.

Godmorgon på er hjärtegryn! Idag är en viktig dag på många plan. Och viktiga dagar bör man börja i lugn och ro, gärna i en vacker miljö med en mysig kopp te. Det är trots allt väldigt mycket höst nu, och bland teerna är de klyschiga yogi-teerna min favorit! Man kan låta sig inspireras av orden och fnissa lite över hur fantastiskt fåniga de är egentligen. Men te har hög mysfaktor och Yogi Tea har goda smaker. Körde på rooibos idag för lite energiboost!
IMG_0451.JPGIMG_0452.JPG
Nog om te nu.

Det är den 1 september idag och idag börjar även det jag tänkt pyssla med i höst! Jag ska läsa en distanskurs i engelska! Och eventuellt en annan kurs om jag pallar läsa 150% – men det borde man göra va? Det här var inte alls planerat och det var en sista-minuten grej, som det ofta blir för mig. Men det känns bra. Jag kommer behöva åka en del till Göteborg i höst av en annan anledning så det känns som en fin idé att kunna vara lite rörlig och flexibel. Vet inte alls hur det är att plugga på distans dock?! Ska bli spännande att upptäcka det.

Ska även ta tag i mitt kläd-projekt idag. Och gå till läkaren med min lilla mage.

Låt oss fånga den här första officiella höstdagen på bästa möjliga sätt! Jag ska göra min morgonövning från boken (såg att du Mia-Maria ville veta namnet, May Cause Miracles, berättar mer om den sen), dricka mitt te och sen är jag redo för min måndag!

Vad jag ska göra i höst.

“Men vad ska du göra i höst då? Var ska du vara? Ska du jobba? Resa? Vi är ju nyfikna ju.”

Well, sanningen är att jag är lika nyfiken som ni. Japp. Det finns fortfarande ingen direkt plan in the life of Jenny. Eller ja lite av planer finns, men ingenting är bestämt. Kommer försöka hitta något typ av jobb – men är i princip öppen för allt. Stressar lite över detta några minuter dagligen – men för det mesta är jag övertygad om att det ordnar sig.

På fredag flyger jag och T till Göteborg för en vecka. Sen har jag tänkt stanna där några dagar, besöka Stockholm och min bästis Hjalmar + ett gäng internetvänner (long story) och det finns en risk (eller chans) att jag åker tillbaka till Finland igen. Det är väl ungefär så mycket jag vet just nu. Ni får veta så snart jag vet mer… :-) Men – det är kul att ni är nyfikna och frågar!!

Och så sluter vi cirkeln.

Efter en lång sovmorgon har jag ätit fitness-brunchen på ett café mellan Harras och Implerstrasse dit vi alltid brukar gå på helgerna. Och efter att ha packat min väska lite fick jag sällskap på en promenad genom stan. Nu påväg hem var jag tvungen att gå till caféet som jag kom till min första kväll i lägenheten jag fick efter en vecka i München. Livet var så annorlunda då.

Jag älskar att reflektera över de kapitlen man just upplevt när de går mot sina slut. Det är någon sorts viktig process för mig.

Så nu sitter jag här, med mitt ingefära-vatten, och funderar på de sex månader som just passerat. Och det känns helt magiskt.

20140727-200851-72531362.jpg

Det känns magiskt trots att jag lyssnar på låtarna (Petra Marklund, Linnea Henriksson, candy love, all of me…) som påminner om den där tiden som gjorde så jävla ont i hjärtat. Jag gick igenom det jobbigaste uppbrottet med mitt ex, han jag föll för i Indien och inledde ett distansförhållande med. Jag tömde hela min kropp på tårar i veckor. Och sen, sakta sakta, ljusnade allt igen. Jag upplevde de galnaste festerna och fann så fina vänner. Nu sitter jag här och är glad att saker blev som det blev. Jag sitter här och är nöjd med livet, med vem jag är och vad jag upplevt.

Jag tror allting varit så himla lärorikt här. Jobbet (och insikten att man kommer måsta lära sig jobba med olika människor), att bo i Tyskland, att vara ensam och att inte alltid ha det så enkelt (första tiden var sådan), att bo inneboende (trots att jag gjort det förut) osv. Jag har ätit ute mer på restauranger och caféer än vad jag gjorde i Indien. Jag har lärt mig förstå lite tyska (men inte prata någon…) Jag har fått uppleva den fantastiska bayerska kulturen och lärt mig massor om det här stora landet. Har dessutom lärt mig massor av annat om bilar, fotboll, öl och allt annat jag inte visste som mina manliga vänner och kollegor lärt mig. Och rest har vi gjort, tyska alperna, Salzburg, österrikiska alperna, Schweiz, Liechtenstein, magiska tyska små platser, Frankfurt, Luxembourg och Frankrike(!). Tränat har jag också gjort, rätt regelbundet i ett år nu! Allting har inte varit toppen, inte alls, och jag har gjort många misstag. Men det är väl så vi lär oss, utvecklas och förbättras.

Det är fortfarande så mycket som hänt här mina vänner, som förblir osagt. Men ni vet, det kommer komma en dag då det är rätt tid för de historierna att berättas. Jag kan bara säga att när jag kom hit trodde jag aldrig livet skulle ta de vändningar som det gjort. Och det är det jag älskar med livet! Jag älskar det oförutsägbara och äventyren.

/Jennifer, dricker upp ingefärs-vattnet och känner allting bubbla inom sig av tacksamhet, lycka och förväntan inför de nya äventyren som tar fart nu….

Min nästa destination.

Ni är så många och fina som undrar vart jag ska härnäst. När mitt internship tar slut den tjugoåttonde juli så tänker jag ta semester. En del skulle beskriva det som arbetslös eller mellan två jobb eller i jakten på något nytt. Men jag ska ha semester.

Och landet jag först tänkt besöka är, tamdadam! Finland!

Mitt flyg går till Helsingfors, härliga Helsinki. Det råder lite delade meningar om vårt kära grannland, men det jag minns av min senaste visit i huvudstaden i det blåvita landet är att den var väldigt vacker. Har hört rykten om mycket “underground” och “art”. Så det verkar rätt hippt, lite unikt och liksom någonting annat. Ser fram emot det. Ser fram emot vattnet, soliga dagar och ljusa, sena kvällar.

besök helsinkisemester helsingforshelsinki finland

Det var tre år sen jag och mina två små kusiner besökte Finland med vår mormor. Så fin tripp! Vi tåg tåget från norr och bodde hos våra släktingar utanför Helsinki. Älskar min mormor och mina kusiner så mycket! Lill-killen som idag är 11 år får man faktiskt fortfarande kramas med, fjortonåringen (sista bilden) har blivit lite mer vuxen dock och var det redan då, inga pussar…

Senare, ännu oklart när, kommer jag flyga till Göteborg i hopp om att träffa mina bästaste, bada i havet och ordna någon typ av kräftskiva.

Så det är den enda plan som finns just nu. Vi får se vad som händer längs vägen och resans gång.

Wherever your heart is.

Det senaste året har kanske varit det mest utvecklande och lärorika hittills i mitt liv. Indien-sagan och München-äventyret, de har liksom varit allt annat än enkla resor även om bloggen förmodligen romantiserar en hel del. Och trots det, så känner jag mig i detta nu så himla ung, klen och oerfaren?!! Jag borde känna mig äldre, mer erfaren och med mer skinn på näsan än någonsin. Istället är jag liksom lite mer lost i mig själv än när allting började.

Det kanske är som min bloggvän Johanna kommenterade, om Alkemisten, att man gör livslånga resor endast för att hitta skatten på platsen där allting började. Men ett av mina favorit-citat är detta “if I could do it over I’ll do it all again and if I got one more chance I wouldn’t change a thing”. Och med det sagt spelar det liksom ingen roll hur det verkligen känns nu – livet är ju bra. Det är nog så att ju mer man reser och ser, desto mindre känns det som att man har sett. Ju mer erfarenhet man har, desto mindre erfaren känner man sig – till en viss nivå?

misstag och förlåt

Så avslutar vi med ett vackert citat från Alkemisten, som ni bör läsa om ni inte redan gjort det. Det är bara en sån klassiker du ska ha läst – och den är himla vacker!

“Why do we have to listen to our hearts?” the boy asked.
“Because, wherever your heart is, that is where you will find your treasure.”

― Paulo CoelhoThe Alchemist

Så ung, så förvirrad.

Att vara ung är för många en tid av förvirring. Att hitta sin plats i världen och att välja en väg som känns rätt. Jag fick ett mail för ett par veckor sen av Julia som känner igen sig i så mycket jag skriver – och det är bara så skönt att höra att man inte är ensam.

Jag slits mellan så många viljor just nu. Ena dagen trivs jag så bra på kontoret och i München att jag tänker att jag vill stanna. Andra dagar vill jag plugga något relaterat till att skriva. Och där emellan vill jag så gärna jobba med barn – jag tror verkligen det skulle passa mig. Jag drömmer liksom om att få jobba som nanny – hur “normalt” anses det vara när man är tjugotvå och egentligen borde vara redo att ta tag i karriären med tanke på vart man befinner sig rent teoretiskt i livet? Jag tänker att det finns så många jobb där ute, jag vill hamna någonstans där det känns 100% rätt. Jag tänker att det är NU jag borde vara nanny, i alla fall ett tag, för allt annat kan jag ta sen. Jag tänker att jag borde starta något eget, för att det känns som det enda rätta. Jag tänker att jag kanske borde läsa en master inom ledarskap, mamma sa att det skulle passa mig – jag gillar att ta kommandot. Jag tänker att Sverige är nog inte min plats just nu, jag vill inte landa helt, inte än.

Jag är född på 90-talet och även om självkänslan har sina brister och man tvivlar ibland så är jag av den generationen som tar det nästan föregivet att jobbet ska vara kul. Det finns inget annat i min värld. Jag är ju i princip helt övertygad om att jag kan gå hur långt jag vill och vart jag vill. Och just nu är ju problemet i den eviga frågan: VAD SJUTTON VILL JAG DÅ?

Farmor sa att hon alltid sätter sig ner och lägger patiens när hon inte vet vad hon ska göra. Jag sa till farmor att jag får kanske lägga patiens i några timmar då, men det är värt ett försök. Min kurator sa för ett år sedan att om man inte vet, om man vill massor av olika saker, då kastar man helt enkelt ut några krokar och ser var det nappar.

20140701-151655-55015347.jpg

Men just nu, precis typ i dessa dagar, så tror jag att jag vet vad jag vill göra i alla fall de kommande månaderna. Och det är ju alltid något.

Vad gör ni just nu? Trivs ni? Vad drömmer ni om att göra och hur tänker ni ta er dit? Är ni lika förvirrade eller har ni en klar plan?

21.03

Jag antar att livet kan vara hur jäkla toppen som helst och man ändå kan må kasst. Det må vara en definitionsfråga kring vad som är “toppen” och vad som är “kasst”. I slutändan handlar det såklart alltid om vår inställning. Och ni vet när man har en shitty dag? När killen i gymentrén ber om att få se kortet man blippar när man går in och man nästan slänger det på honom, och han frågar något längre på tyska och man nästa skriker “SORRY?” som svar för att markera att jag pratar fan inte tyska. Sånna dagar, när man egentligen inte alls har anledning att vara upprörd, stressad, irriterad eller oroad, och någon explicit räknar upp för en alla bra saker man har i sitt liv. Ändå känner man bara för att kollapsa och skrikgråta, och det UTAN att ha PMS. Jag antar att vi alla har dessa dagar.

Har precis avslutat ett gympass. Himlen har spruckit upp igen efter att ha öst ner hela dagen.
20140630-232125-84085854.jpg
Och hemma väntar en fight med min roomie. Typ. Åh jösses livet, du är omvälvande ibland. Låt oss vakna upp i morgon och vara sådär sjukt kickass igen. Låt oss glömma den här dagen då vi kände oss så fruktansvärt unga och erfarna och nästa betydelselösa. Du är trots allt bara tjugotvå Little Jenny, och jag tror om du kunde se på dig själv nu om några år, så skulle du vara stolt.

God natt

En dag ska jag dejta…

Här står jag i ett transparent linne och en kjol med bara ben. På fötterna ballerina skor och skulle inte ens fundera på att dra något över axlarna. Och jag vet inte hur de gör de, männen i kostym, när det är omkring trettio grader varmt. Även om de har kontor med maximal luftkonditionering så har de fortfarande transportsträckan dit att ta sig igenom. Jag ser vissa av dem på tunnelbanan och tänker att jag är så glad att jag inte är ni. Tänker också fyfan vad snyggt det är. Det finns på min lista, att dejta en man i kostym. Förslagsvis i New York City. Förslagsvis lite rik.

Haha jag vet så himla fånigt, men jag kan inte undgå att faktiskt drömma litegrann om det. Antingen så kommer det hända bara för det eller så kommer det inte hända bara för det. Jag hade aldrig planerat att åka till Indien och blir kär till exempel.

Just nu har jag dessutom rätt så svårt att föreställa mig själv på dejt med en så pass stilig man. När han bjuder med mig på en tjusig restaurang och jag dyker upp i mina turkos-orange sneakers. Jag ser liksom inte tillfället vart vi skulle träffas och han faktiskt skulle bjuda ut mig. Det kanske är i framtiden, kanske när jag tycker tjusiga kläder är roligare än en kjol från Forever21 för drygt femtio kronor.

20140610-181532-65732436.jpgIdag är jag visserligen lite stilig nu när jag tittar på mig själv igen.

Och till en annan sak hörni – bh-ar som syns under linnen, för att linnet liksom är lite transparent – ÄR DET OK? Jag tycker det känns ok, till en viss gräns, även om italienarna har svårt att slita blicken… Nu syns visserligen inte min bh på bilden men det gör den irl. Vill höra er åsikt!

För vi alla går igenom sånt, vi alla kan må så.

Klockan är elva, det är torsdag och man har just druckit en mojito på en bar någonstans i en stad man bott i fyra månader nu. Och man står på en busshållplats och tårarna rinner och man orkar inte bry sig. Man sitter på bussen, orkar inte ens försöka gömma sig bakom hoodien. Utan man bara gråter och skiter i att det är in the public och kanske egentligen sjukt märkligt. Det gör så ont. Och man orkar inte vara glad när allting känns så fel. Trots att man senast idag hörde från en gammal vän som gått igenom ett helt helvete det senaste året. Och en annan kär vän har anledning nog att må kasst. Det gör att man känner sig så himla patetisk. För att det man gråter över är värdsliga saker i jämförelse. Men när man känner sig trasig, när man gång på gång sviker sig själv. Då är det så det känns. Hur fucking awesome man än är.

20140606-000302-182308.jpg

Men ni, ni måste veta att det inte är synd om mig. Och jag uppskattar era alltid värmande ord, men det här är inte ett rop efter dem. Det här är bara exakt vad det är, ett förvirrat och ont hjärta som är tjugotvå år gammalt och som vet att det kommer att kännas bra igen. Det känns bara vettigt att vara öppen med att livet inte är smärtfritt, och att man ibland tror att man ska gå sönder.

Det hade kunnat vara ett inlägg om sushi och att mojitos på torsdagar är en bra idé. Det hade kunnat vara jag har haft en fin dag, god natt, vi hörs i morgon. Men nu blev det istället exakt hur det kändes när jag sa hejdå och satte mig på bussen hem.