En hälsosam kombo av hybris & självhat?
Hybris, är det okej att ha det ibland?
Och självhat, kan det komma något gott ur det?
En generation av hybris
Min generation har vuxit upp under trygga förhållanden och blivit peppade av samhället om att vi kan ta över den här världen om vi så bara känner för det. Vi vet (tror?) att vad som helst är möjligt, med en stark vilja, hårt jobb och en tydlig visionboard. Dessutom är det enda som räknas att förverkliga sig själv och göra något betydande. Vi accepterar inte usla arbetsförhållanden och om vi tröttnar på vårt jobb söker vi ett nytt. Många av oss drömmer om att göra något större och något eget, kanske att starta företag? Att driva eget, vara entreprenör eller frilansare och ännu hellre en digital nomad – är yrken som idag är otroligt åtråvärda men också extremt glorifierade.
Foto: Unsplash.
I jakten på uppmärksamhet, läsare, följare och likes är kanske hybris en naturlig del av alltihop. Dagens tioåringar drömmer om att bli Youtubers. Vi måste liksom tro att det vi har att erbjuda eller det vi kan bidra med, är så pass bra att någon annan skulle vilja konsumera det. Att ha en blogg om sitt egna liv är väl i sig lite hybris-varning? Och det är kanske inte något fel med det, så länge man inte låter sig helt uppslukas av storhetsvansinnet och tappar fotfästet.
Men vad gömmer sig bakom fasaden?
Om jag ska vara ärlig tror jag att samma övermodiga generation döljer en hel del självhat bakom den självsäkra bilden. För även om vi tror att allting är möjligt så slåss vi med en tuff konkurrens. Det är svårt att inte jämföra sig i havet bland alla andra som är lika drivna, ambitiösa och talangfulla. Och vissa dagar drunknar man liksom i alltihop. Dessutom blir det lätt lite ensamt bakom skärmen.
För jag vet exakt hur det känns när alla andra är så himla bra och du känner dig värdelös och överflödig. För vem sjutton är jag att tro att jag kan driva företag? Att tro att jag skulle kunna “satsa på bloggen”? Hur löjligt är inte det? Hur löjlig är inte jag? Och vem ska ge mig ett wake-up call när jag plötsligt sitter och gör en plan för boken jag tänkt skriva?
Foto: Unsplash.
Hybris + självhat = en hälsosam & lyckad kombo?
Men den där dagen med obotligt självhat och så jävla mycket ångest tar slut. Nästa dag vaknar jag upp igen och tänker, idag – det är idag jag ska ta över världen! Det känns i hela kroppen. Storslagna planer målas upp, i huvudet och pappret. Utkast till framtida blogginlägg blir till. Mejl skickas iväg. En synopsis påbörjas. Inuti i mig gnistrar det av positiv energi och den där spiralen av hybris eller vad det nu är, snurrar igen.
Jag inser att jag behöver de där dagarna av självhat. Lika viktigt som det är att drömma brett och högt, lika viktigt är det att kritisera sig själv och sina ibland inte så genomtänkta idéer. För även om självhatet är smärtsamt och många gånger irrationellt eller obefogat, så för det någonting gott med sig. Om inte annat så är det kanske naturligt, något som vi alla upplever då och då?
Dessutom tror jag på balans i livet, och ur den synvinkeln bör dagar av överdriven självuppskattning med fördel blandas med dagar av tvivel.
Och kom ihåg, även om det känns som om hela universum kretsar kring dig så är det inte exakt så. Försök slappna av och leva lite mellan varven. Pressa inte dig själv för hårt. Gör det du känner för. Njut av kärlek, goda bruncher, havet, bra böcker och roliga filmer. Och låt aldrig dina prestationer definiera helt och hållet vem du är.
19 svar
Hehe hybris och självhat, inga gråskalor där inte…och precis sådan är jag! Många av mina 5-7år äldre vänner tycker jag är “extrem” ibland…kanske det, eller bara en typisk 90talist? (Fast jag är nog en hata/älska mer än något… Lagom, vad är det?)
Det är sunt att ifrågasätta sig själv, även om det förhoppningsvis inte bör vara på nivåer av självhat. Och om allt grundas i självkärlek.
Gillar när du reflekterar i bloggen. Äh, gillar hela din blogg! Hur ärlig du känns – och hur mycket roligt du gör. Hoppas du skriver en bok en dag, heja heja!
90talist OCH ensambarn…det har präglat mig rätt mycket. Min mamma gav mig kanske den finaste komplimangen (ur hennes perspektiv): att jag när jag blev mamma märkte att jag inte var universums mittpunkt…hahah (för nu är mittpunkten min dotter..objektivitet, det ör inget för mig)
Om jag hade en blogg skulle det garanterat födas ett inlägg som bihang av typ 98% av dina inlägg haha..spårar ju alltid iväg här :)
Jag är nog lite likadan jo, extrem, dramatisk, vad man nu vill kalla det… Haha alltså komplimangen från din mamma, priceless! Och tack så mycket för din kommentar och komplimangerna – tack för alla dina kommentarer, jag älskar dem!! Startar du en blogg har du garanterat en läsare, och det är ju en bra början ;)
Bra reflektioner. Lite som att leva, bryta ihop och leva igen. Det måste få finnas tid att samla tankarna (a.k.a bryta ihop) och fundera över större saker i livet än att en själv är bäst (eller?. Lite som en omvärldsanalys också mitt i all hybris? Ja, jag tror att det är nyttigt även om det aldrig är kul att vara där nere på “botten”.
Ja ungefär så Daniel! Eller som när man bryter ett ben, och det sägs växa ihop starkare.
Och tack!
Som en generation äldre än dig tycker jag att ni är så jobbiga. Varför inte bara ha ett bra 9-5-jobb som man trivs med och ha det bra utan all den där framgången som ni eftersträvar?
Samtidigt kan jag avundas er er det självförtroendet och optimismen ni har.
Kör bara kör. Jag kommer köpa din bok!
Hahaha Alexandra, jag förstår vad du menar. Jag kan också bli less på mig själv.
Och tack, du är för gullig <3 Jag undrar när vi ska lyckas tajma in en visit i samma stad någon gång och mötas upp för en fika?!
Jag har funderat över det där också och jag tror absolut att det är en generationsfråga, i kombination med samhället vi lever i just nu. Allt är så “out there” och alla ska lyckas på något vis. Det jämförs alldeles för mycket med vad alla andra gör, och jag som är 32 snart (om en dryg vecka) undrar hur det kan finnas så många mellan 20-25 år som är egenföretagare, miljonärer (hur fan hinner man det liksom?!) och chefer. Hinner man ens ha fått tillräckligt med livserfarenhet för att kunna vara en bra ledare vid 22 års ålder? Kanske det, men ändå så känner jag nästan en viss uppgivenhet när jag hör om någon som precis fyllt 20 år och som pratar om “ålderskris”. Man ba’, ja du, vänta tills du VERKLIGEN får en livskrivs, haha. Det finns för många möjligheter helt enkelt. Så det är inte så konstigt att 90-talisterna aldrig blir nöjda. Sen kommer vi 80-talister och hoppar på ångesttåget för att vi inte är lika “framgångsrika” som generationen under oss ;)
Sorry, blev en jäkligt djup och lång kommentar såhär på kvällskvisten. Skulle kunna prata i timmar om ämnen som dessa!
Åh herregud, det är som en ond spiral alltså. Haha. Jag förstår faktiskt precis vad du menar. Ibland kan jag få panik över att någon som är lika gammal som jag hunnit med så mycket osv osv. Men sen brukar jag titta på någon som är äldre och gör något coolt där och då – och tänka att, det är lugnt – man hinner ;) Det gäller att välja vem man ska jämför sig med med omsorg (om man nu inte kan låta bli att jämföra sig liksom, hehe).
Älskar långa och djupa kommentarer <3
Haha, ja lite hybris har man nog som bloggare! Självhat känner jag inte igen … Däremot kan man ju drabbas av dåligt självförtroende och en massa tveksamheter och oro …
Ni som har lite mer livserfarenhet i bagaget kanske är lite mer trygga som individer och i er själva, eller vad tror du Helena? Det är nämligen något jag ser fram emot med att bli äldre ;)
Ja, det finns faktiskt en del fördelar med att bli äldre ;) Som sagt så kan vi också fundera, tveka och oroa oss för saker, men man blir ändå tryggare i sig själv med åren!
Så skönt! Och ja, det är nog naturligt att man fortfarande tvekar – kanske särskilt om man är tuff och inte direkt följer normen ;)
Jag håller med, men ändå inte. Det är lätt att anklaga vår generation för att vara verklighetsfrånvänd och tro att allt är möjligt, men det ter sig något paradoxalt då de som många gånger fäller dessa kommentarer är den generation som faktiskt har uppfostrat oss till att tro att allt är möjligt.
Det här har också sina baksidor, och jag är inte helt benägen att hålla med dig om att vi inte accepterar dåliga arbetsförhållanden. Jag gör som bäst praktik i Bryssel, och här är konkurrensen hög. Så många som vill lyckas och bli någonting, men så få chanser, att folk inte har några andra val än att göra 3-4 obetalda internships innan de hittar ett riktigt jobb. Det här är att exploatera människor, och jag är inte helt säker på att det gick till såhär förut när färre vågade och hade möjlighet att satsa. Min bransch kanske är exeptionell, men jag tror generellt att vår strävan efter att lyckas också ibland gör oss mer benägna att ibland acceptera sämre villkor.
Alltså intressant reflektion Lina, tack!
Tänker att visst är det våra föräldrar som uppfostrar oss, men det kanske handlar mer om en trygg uppväxt och stabila förhållanden snarare än att de aktivt pushat oss att “göra vad vi vill och ta över världen”. Lite typ dont shoot the messenger, för att det egentligen är resultatet av utveckligen och inte egentligen någons fel. Lika lite som det är vårt fel att vi är den här generation. Haha fan vad luddigt det här blev.
Det här med internships är intressant! Jag är tudelad inför det. Jag har själv gjort 2 internships, ett med indiskt lön och ett med 1000€ i månaden i München. Jag upplevde ärligt talat att företagen gav mig en unik möjlighet och samtidigt fick något värdefullt ut av det. Det var winwin. Men visst finns det en gräns när det går för långt där företaget sätter i system att utnyttja. Som obetalt internship, det tycker jag inte riktigt är ok. Men om ett företag som inte annars haft råd att anställa dig kan ge dig praktik under 6 månader för en lägre lön tycker jag det är en bra grej!
Sen kan det nog vara så att din bransch är extrem.
bra inlägg!!! :)
Tack du, fint att det uppskattades :)
Underbart härlig analys. Själv tror jag att det där med självförverkligande, att vilja lyckas och få bekräftelse är mer mänskligt än kanske åldersbetonat. Och när man har en dröm, oavsett om det är att leva som digital nomad eller ha eget företag, vill man så klart vara bra, bättre. Det i sin tur leder så klart till all den där självkritiken om att det finns så många duktigare och “breakdown and get up again” cirkeln.
Men jag håller med om att man idag kanske glorifierar de här nya yrkena lite. I jakten på att jobba mindre och leva mer, hamnar man istället på jobba mer och mer :).
Ser fram emot din bok…
Tack så mycket Daniela och intressanta tankar! :) Det du säger är väldigt sant. Sen kan jag känna att hellre jobba mer med något man brinner för, än att jobba “vanligt” med något som suger musten ur en.
Och åh, tack, vi får se när den där boken väl blir till ;)