Nyinflyttad.
Iiihh. God morgon mina älskade, god morgon från mitt nya hem! Såhär vaknade jag upp idag, till klarblå himmel och med hustak som utsikt (älskar att se hustak från en lägenhet):
Hade en väldigt mysig känsla i kroppen när jag vaknade. Som ni ser har jag inte packat upp min väska ännu. Ställde in de flesta lådorna och alla väskor med kläder i garderoben och tänkte ta tag i det senare. Känner mig i alla fall hyfsat “hemma” här. Har plockat upp lite av mina prylar och det är kul att återförenas igen efter så pass lång tid, hehe.
Igår kväll var det inte lika lätt, men jag smsade min mor att “man vänjer väl sig”. För såklart gör man ju det. Men jag kan säga att det är väldigt väldigt lätt att bli Jennifer 4 år igen. Fast det är Jennifer snart 23 år och som istället för mammas tröstande famn blir lugn av pojkvännens trygga stämma. Men nallebjörnen finns där och tårarna också. Och man känner sig inte särskilt kaxig alls och skrattar lite också för man tänker herregud vad patetiskt.
Men det kändes verkligen jättekonstigt igår. Vadå en lägenhet? Varför ska jag ha det? Ett hem? Hur gör man? Och varför varför varför? Vad gör jag här liksom? Jag vet inte om det finns någon som kan relatera till de här känslorna, det är jättesvårt att beskriva. Men de går över, jag menar det känns just nu väldigt bra.
Det är fint här på 7:e våningen, jag blickar ut över spårvagnar som passerar och framför mig rullar Nyhetsmorgon, jag postar ett inlägg om det senare pga har rätt mycket att säga där.
Nyhetsmorgon, pukkas gröna te, tända ljus.
Om en halvtimma ska jag in till stan och träffa en kompis. Ha en fin söndag!
4 svar
Känner igen känslan! känner alltid så när jag kommer till ett nytt hem, även om man är van att bo ensam så blir allt så ovant, och tankarna börjar snurra. Men oftast är det över efter första natten :)
Verkligen – tack, det känns betryggande att höra att det inte bara är en själv som upplever det så :)
Jag längtar efter att få något eget, men är precis som du beskriver rädd för att känna mig ensam. Men tänker att det fina väger upp det jobbiga, hoppas det i alla fall.
Jag tror man kommer in i det, ge det ett par dagar eller ett par veckor. Jag är ju i grund och botten van att vara ensam och trivs också med det. Men man vänjer sig snabbt vid sällskapet också :)