Min finska Mumin.

pojkvän

Han pratar finska, och nej jag har inte lärt mig flytande finska, ännu. Jag kan räkna till tio, just lärt mig godmorgon och de där fraserna och säger annars mest svenska ord med ett i på slutet för att omvandla dem till finska (funkar i 9 fall av 10). Så vi pratar engelska med varandra. Allt eftersom lär han sig mer och mer svenska och lever upp till smeknamnet Mumin så fort han säger något. Jag trodde aldrig jag skulle finna det så gulligt, men det gör jag. Särskilt när jag försöker lära honom det ”svenska” sättet att säga sju. Schuuu.

Och ibland känns det konstigt att prata engelska, trots att jag är så van vid det. Han är liksom min bästa och närmsta vän, och något som känns så självklart tycks kroppen vilja prata det språk som känns lika självklart med, nämligen svenska. Men funderar inte på detta desto mer, vi har båda så pass bra engelska. Och då jag upptäckt att samma situation kan uppstå när en finlandssvensk träffar en finsk – så känns det särskilt ok. Hur märkligt är inte det, att man kan träffa någon i sitt egna land men ändå måste prata engelska med varandra? Lite lustigt.

Min Mumin då, T som han även omnämns som i bloggen. Han är 26 år och pluggar sista året på sin master på Turku University (handelshögskolan här i Åbo).

Vår egentligen första konversation skedde på tunnelbanan i München och handlade om candy crush. Vår första riktiga kyss skedde den kväll vi hade tittat på Frozen tillsammans. Och den första maten jag lagade åt honom var köttbullar. Det första han lagade åt mig kan ha varit risotto. En eftermiddag smsade jag mina vänner ”Oh god! Han kysste mig på metron!!” På den vägen var det.

Och om det fortfarande är vi när han är klar med sin master, ja då flyttar vi kanske någon annanstans. Vi är öppen för ett flertal länder och städer runtom i Europa. Vi är också öppna för både Finland och Sverige.

finsk pojkvän

Den första bilden med utsikt över Nürnberg i Tyskland och den här är tagen i Göteborg uppifrån Skansens kronan. Vackert så.



Reseförälskad tjugofemåring som vuxit upp i svenska Lappland och efter flera år utomlands i olika länder av en slump hamnade i Finlands huvudstad Helsingfors.


13 kommentarer
  1. Fjärilspirr i magen. Vad fint att få känna andras kärlek och framförallt när man känner att man är lika kär själv! :) kul att han introducerats!

  2. Men aah, där fick jag ju svar pa mina fragor =) O det där med finlandssvenskar känner jag igen väl; min mamma är fran Finland o hon är askass pa finska… Sen är hon väl i o för sig ingen större fena pa engelska heller; men bättre än finska iaf ;-) Vilket helmysigt inlägg för övrigt; bara pirrar i magen da man läser.

  3. vilken fin historia!! :) Jag borde snart ta tag i saken och skriva om hur jag och min italienska pojkvän träffades.. nån dag snart kanske :)

  4. Känner igen det där med språket! Min kille är spanjor och ibland känns det så självklart att han skulle förstå mitt modersmål, men det gör han ju inte. Kul att ni lär er varandras språk :)

  5. Jag har ett eget mumintroll som i våras tog steget o flyttade till min stad, eller iaf det som varit min stad de senaste 15 åren. Han är dock svenskspråkig (eller rätt så tvåspråkig) så vi förstår varandra åtminstone för det mesta…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *