Att bli kär, i en indier.

När jag 18 år gammal flyttade hemifrån och till Jönköping tänkte jag, nu, nu kanske kommer jag träffa honom. När jag ett och ett halvt år senare åkte till Kanada för en termin tänkte jag, kanske finns han där, kanske är han en hockeyspelare. Nästa termin åkte jag till Nya Zeeland, tänk om han finns där, tänk om det är en kiwi jag ska bli kär i.

Men ingenting hände. Jag var fortfarande den eviga singeln med ett öppet och romantiskt hjärta som fantiserade om att få träffa min drömprins. Under våren 2013 var mitt hjärta svart, jag dejtade någon men det var ingen prins. Så blev det dags att åka till Indien och jag tänkte, jaha, celibat under ett år. Något annat fanns inte i mina tankar, inga förhoppningar eller drömmar om att prinsen skulle dyka upp.

20131217-124325.jpg

Väl på plats i Indien fick jag många mäns blickar på mig (sanningen är att detta var en tid av otroligt mycket uppvaktning, något mitt horoskop beskrev läskigt träffande), men de föll mig inte i smaken hur de än försökte uppmuntra.

Men så en dag började jag gå till gymmet, och jag fick syn på honom. Han var den första indier som fångat min uppmärksamhet på det sättet. I efterhand vet jag att han upptäckte han mig lika kvickt. Han blev snabbt vän med min holländska kollega som också tränade där. Snart stod vi utanför gymmet och hade en konversation, och han var inte sen med att ge mig en komplimang. Jag minns de första orden, skrattet, charmen. Som om det talade rakt till mitt hjärta. Det måste ha varit hans fantastiska godhet som strålade genom honom och inte bara hans vackra utseende (åh, det långa håret han hade då) som attraherade mig.

Det blev en kyss på balkongen i natten. Nyktra men berusade av det som skulle blomstra i en galen förälskelse. Det var kvällar på hans motorcykel, middagar på restauranger och nätter i varandras armar. Det var hemliga kyssar i hissar och händer som ibland vågad hålla varandra bland alla andra. Det var missförstånd, tjafs och tårar. Det var allt eller inget. Och kanske var det den största anledningen som förde mig till Indien? Det var ju där han väntade, min prins.

20140106-191014.jpg

7 kommentarer
  1. åh vad romantiskt :) <3 tänker på eat pray and love-boken/filmen när jag läser hur du kämpade längtade hoppades och till slut när du minst anade det – hittade din prins <3 så glad för din skull. oerhört fin blogg har du . kramar.

    1. Ååh, kanske jag skulle kunna beskriva resan i en egen bok ;) Tack! Hoppas du också är eller blir lycklig med din drömpartner. Kram <3

  2. Ooo Jennifer, du skriver så bra, mitt leende blev bara större och större ju längre jag läste. Jag är så glad för din skull, du har hittat din själsfrände, din prins <3 Jag kan inte sluta tänka på vilka vackra BARN ni kommer att få en vecker dag. Kan jag få en? ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *