Jennifer sandström

när kärlek gör som ondast

Den här damen vet hur man skriver och beskriver för att beröra. Jag gråter och jag gråter så till den här krönikan och denna, och det här inlägget och till alla hennes inlägg om ett brustet hjärta. Jag älskar att läsa hennes texter, hon skriver så fint. Och samtidigt gör det så ont. Tänk att den ene bara kan sluta älska, plötsligt. Och den andra bara är där och tvingas sörja i dagar, i veckor, i månader. Tills det går över, för det gör det ju en dag. Och jag vet ingenting finare än att se någon plocka ihop sitt trasiga hjärta, bit för bit och sakta, sakta bli lycklig igen. Att se någon gå från att vara så ledsen, till att kunna skratta med hela sitt hjärta och även älska igen – det. är. så. vackert. 

Jag har själv faktiskt aldrig blivit SÅ hjärtekrossad. För jag har aldrig älskat någon SÅ mycket. Och det är svårt att föreställa sig hur man skulle reagera, hur jag skulle reagera. Jag tror att jag skulle gå sönder. Jag skulle inte äta, bara lyssna på låtar som denna och gråta tills ögonen inte klarade mer. Men det skulle gå över ganska snart. Jag skulle plocka ihop mig själv, minnas alla brustna hjärtan jag sett bli hela hos andra och veta att “jag klarar det här, jag har varit ensam tidigare och jag kan vara ensam igen.” Så skulle jag peptalka mig själv precis som alla de gånger jag peptalkat andra igenom sina hjärtekrossanden.

Och jag är inte rädd för att bli sådär fruktansvärt sårad. Det kan man inte vara. Man vet aldrig när det händer, om det händer. Så varför bry sig om det? Varför oroa sig? Blir jag kär, så blir jag kär och jag tänker låta mig själv bli helt hopplöst förälskad i någon om jag har lyckan att få den chansen. För att känna någonting, är bättre än att inte känna alls.

FÖLJ:

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.