Vaknar med bergsutsikt.

Åååååh alltså hur härligt att vakna upp till detta? Lyfter huvudet från kudden och ser lätt snötäckta berg. Vackert så vackert. Och stillsamt. Hör fåglarna kvittra ikapp och inte många människor som rör sig.

20140417-101957.jpg

Vårt hotell är som ett litet alp-hem. Väldigt hemtrevligt, typiskt tyskt.

20140417-102220.jpg

Och frukosten hade de dukat upp för vad som verkade vara endast oss. Flesta gästerna kommer tydligen idag/imorgon.

20140417-102226.jpg

Nu ska vi bestiga ett berg. Jag känner mig lite sömnig och lat, men solen strålar och det känns som en perfekt dag för att ta på sig vandringsskorna och klättra upp på en bergstopp!

Jenny i Alperna.

HALLÅ PÅ ER – SER NI VART JAG HAMNAT? 20140416-222016.jpg
Jag har aldrig varit i alperna, men nu är jag här bland de små bergskullarna! Vi är i Rupholding, så på tyska sidan. Men det är rätt ljuvligt ändå. Jag vet ju i och för sig inte vad Österrike osv har att erbjuda. Men jag ser bergstoppar och de är snötäckta och vackra – det duger för mig!

Och apropå rubriken – för er som inte vet, Jenny är vad de flesta kallar mig här i Tyskland, oftast uttalat “Jennie”. Jag gillar det smeknamnet mer än mina föregående Jenkan/Jempan/Jänks. Eller ok, Jänks är rätt coolt men det är bara Roligaste Gänget (mina fem goda vänner) som är berättigade att använda det. Jenn fungerar också, med fördel på engelska förstås.

Hursomhelst. Vi åkte hit idag jag och min pappa – med en snabb liten bil. Folk kör så himla snabbt här, svisch säger det. Och det är så behagligt och lugnt att komma hit ut, även om det är lite kallt.

Gick till en restaurang med namn Janos här ikväll i den lilla bergsbyn. Där åt jag en magisk liten sparrissoppa till förrätt.
20140416-222030.jpg

Det råkar vara någon typ av sparrisfestival som pågår i hela Bayern. Ingen är gladare än jag. Nästa vecka ska jag se till att mina finska vänner vill laga sparris med mig! Och ja, ni ser, en hel meny med sparrisrätter fanns att välja från på restaurangen!

20140416-222051.jpg

Nu ligger vi i sängarna och ska sova. Sedan ska här vandras…. Med han som snittar 9 mil i veckan med sitt promenerande. Önska mig lycka till!

Två trevliga en tisdag.

Efter en lång tisdag på jobbet och en pappa som kom en halvtimma sent pga sin klocka som halkat efter, så besökte vi restaurangen jag var till på min födelsedag, denna gång i sällskap av två andra svenskar. Min kusins kusin och hans pappa var nämligen här ett par dagar och prickade in det så bra samtidigt som min far här.

20140416-214513.jpg

Lammfilé, potäter och ett glas rött. Men rostbiffen på min födelsedag toppade faktiskt den här middagen. Vill även gå tillbaka och testa deras råbiff, det är något jag aldrig ätit tror jag?

När jag kom hem möttes jag av en urtjusig inbjudan till sommarens bästa fest! Iiih! Måste börja leta en klänning till min Frosts fabulösa bjudning!! Jag längtar även så till att få besöka Emmas lilla våning, hon är helt galen i second hand-prylar och har på senaste tiden tagit det till en helt ny nivå. Jag rekommenderar Elsegreta på instagram för er som är inredningsintresserade.
20140416-214519.jpg

Kära dagbok.

Tårarna landar på min nya kudde som pappa köpt åt mig. Och det har inte gjort ont på ett par veckor men nu så känns det. Så förvirrande alltihop. Att det ska kännas så jävla mycket. Det är ok att gråta, det är alltid ok. Men det var skönt att inte göra det på så länge. Och kanske känns det bättre i morgon. Det tar tid att läka. Sånt här tar tid.

20140416-002230.jpg

Det kommer alltid finnas kvar en del av det inom mig, såklart att det kommer. Och vi går vidare. Och fan vad jag vill skriva alltalltallt men det går inte just nu. Försöker gömma historierna i kryptiska förklaringar och liknelser. Som alltid. Mina bästisar de mailar och jag behöver inte berätta vad som sker. De ser igenom orden, mellan raderna och de vet precis. Kanske ser ni också, det spelar ingen roll.

Nu längtar jag till i morgon.
God natt..

Vikt.

Även om jag har ett rätt avslappnat förhållande till min vikt och vad jag väger så är jag inte helt nöjd med att jag har ett förhållande till det överhuvudtaget. Jag önskar att jag bara inte brydde mig alls. Men att vara ärlig mot sig själv är förmodligen bättre, och ett första steg kanske?

Hittade en våg i söndags och blev så glad för att jag inte vägt mig på två månader. Blev ännu gladare för att jag inte gått upp i vikt. Något jag hade kunnat förstå om jag bara känt hur kläderna sitter. Men jag är så van att pendla i vikt. Och sanningen är att just nu känner jag mig NÖJD. (Vilken lögn egentligen, man blir aldrig nöjd.) Jag vet dock att 3-4 kg plus som jag faktiskt brukar väga, får mig att må helt annorlunda.

Sjukt va?

Japp. Sjukt. Men sanningen. Och tyvärr förmodligen mer normen än undantaget.

Min favorit Elaine skriver inspirerande om vikt. Men precis som jag kommenterat där undrar jag om det inte är lättare att släppa vikt-hetsen när man väl kommit in i träningen och känner hur man får muskler och inte har några extra kilon? Det känns som att det är klart att det är lätt att inte bry sig DÅ. För övrigt är ett av mina mest lästa inlägg på bloggen är en bild på min mage. Också sjukt, folk bara älskar när man publicerar lite avklädda bilder… ;-)

älska dig själv

… och din kropp. Eller hata den åtminstone inte, det är så himla onödigt.

Obalanserat och okontrollerat.

Det känns nästan alltid bra att vakna. Klockan är 07.34 och jag är på metron påväg till kontoret. Funderar över vad jag vill. Lite allmänt, just nu mest, inte med framtiden. Det är ju så lätt att tappa bort sig själv. Och kanske lite över framtiden också, funderar jag menar jag.

Det som står på min visionboard är: NEW YORK. New York City. Det hade lika gärna kunnat vara en annan plats på jorden, men nu är det som det är. Oftast blir det ju inte alls som man tänkt sig i vilket fall. Det brukar bli bra ändå.

Ibland undrar jag, om man ständigt flyr från en plats till en annan, kommer man någonsin kunna bestämma sig för att stanna någonstans? Ja, förmodligen. Jag kommer säkert också bli 40 med villa och barn och allt det där. Det är väl någon sorts mer avlägsen dröm.

Just nu är det nog mest viktigt att kunna leva för dagen, impulsivt. Obalanserat och okontrollerat. Att göra fel efter fel och kanske få känna sig värdelös (ibland) trots att kärleken och bekräftelsen råkar vara nästintill oändlig runt omkring en.

Sådant som svider.

Kanske är jag easily offended? Jag vet inte. Grubblar och analyserar gör jag nog lite för mycket i alla fall. Idag har jag funderat över: vikt, bekräftelse och att ta illa upp.

Vikt kan vi prata om en annan dag (även om vi inte borde prata om det alls). Bekräftelse är komplicerat. Alla behöver det, vi vill ha det och de flesta söker det. Se mig, hör mig, säg att jag duger! Ju mer man börjar analysera sig själv, desto snurrigare blir man? Mår man dåligt är det kanske en sak. Men om man mår bra – måste man ifrågasätta allt då? Kanske särskilt inte när man är inne i sitt mer “känsliga mood”, som jag just idag.

Ikväll kände jag såhär.
Aj. Ikväll smsade någon att det var första gången hen märkte vår åldersskillnad. Fan vad ont det gjorde att höra, att jag framstod som UNG. Easily offended yes. Jag vet inte varför, men jag gillar det inte. Kanske för att så många liksom ser ner på yngre. “Tjugotvååringar är alla såhär.” “Du är yngre än min lillasyster.” “92:a, haha…” “Njut av din unga ålder!” Men fuck off.

Kanske är jag bara 22 år. Kanske gjorde jag allting i helt fel ordning. Kanske fick jag aldrig vara ung? Fan vad trött jag är på mina egna tankar just nu. Trött på att det är så svårt att släppa vad ANDRA tycker. Trött på att inte ha lika mycket skinn på näsan som vissa tror. Jag brukar tänka att det kommer vara så mycket lättare om några år. När allting mognat inombords. När man på riktigt vet vem man är. När man inte flyger omkring som en jävla heliumballong och helt okontrollerat studsar runt från plats till plats.

20140414-230126.jpg
Ett yngre jag. Och det går över det går över det går över. Jag är bra, så bra. Fantastiskt bra. Vad man alltid önskar som ett äldre jag att man hade kunnat viska till sig själv. Ung som gammal, tjugotvå eller fyrtionio, min bästa tid är alltid nu. Just nu lever jag för mig själv, allt annat är sekundärt. Tydligen är den bästa bekräftelsen den man ger sig själv. Jag gör det bäst i skrift (på en plats där tusentals andra kan läsa det – oh the irony!)

/Jennifer lägger sig tillrätta i sin sanerade säng, gillar att skrivandet är som terapi, inser att det här inlägget är lika rörigt precis som tankarna, och fnissar samtidigt över hur många “äldre” som läser det här och kanske känner igen sig från de där jättejätteunga och osäkra åren?

PMS.

20140414-173446.jpg

Känner för att kasta tallrikar. Man kan hitta tallrikar på IKEA för 5kr. Med de ironiska namnet LUGN. Av någon anledning kände jag mig så himla frustrerad och förbannad att det skulle kännas så bra att få kasta tallrikar. Sedan insåg jag att det förmodligen bara är PMS. Damn you PMS! Ska försöka att inte utagera min ilska på någon som inte förtjänar det och helst inte på någon alls. Och min måndag som började så bra. Aja, det är ju en ny dag i morgon i vilket fall.

Det handlar alltid om kärlek.

Cause I got hooked onto you. I got addicted to your smell and fell in love with your eyes and felt so warm in your arms.

Jag läser den här bloggen ibland: Le Love. Och det här inlägget I got hooked on you var bara så fängslande. Hon beskriver det så vackert, och det låter så smärtsamt. Vad många det är som har onda hjärtan just nu tänker jag. Är det lika många eller ännu fler som har lyckliga hjärtan? Kanske. Men alla har varit där. De flesta har fått sitt hjärtat hoppat och stampat på, de flesta har krossat någon annans hjärta. Och det gör alltid ont. Men det går över. Jag har varit olyckligt kär när jag inte visste mycket om kärlek, det gjorde inte mindre ont. Men det gick över. Egentligen tycker jag det är knäppt, hur kan man glömma hur awesome man är och tro att livet är förbi för att någon man älskade av hela sitt hjärta plötsligt lämnar en? Jag har hört att det känns som att man inte kan leva mer, hur det trycker över bröstet och varje andetag smärtar. Så går tiden och plötsligt lever man igen, man skrattar och hittar nya läppar att kyssa. Om ni går igenom ett hjärtekross just nu, kom ihåg att det kommer komma en dag då det inte känns såhär längre. Du kommer skratta med hela din själ igen. Det har du mina ord på.